Hoppa till innehållet

Sida:En studie i rött 1918.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

länge och noggrant, innan han lät skottet brinna av. Djuret gjorde ett högt luftsprång, stod en sekund vacklande på klippans kant och kom så nedstörtande i dalen, ej långt från den lycklige skytten.

Djuret var alldeles för stort och tungt för att kunna bäras så lång väg, så att jägaren nöjde sig, med att skära av ena lårstycket och en del av framparten. Med denna trofé kastad över ena skuldran, skyndade han sig att anträda återfärden, ty kvällen var redan ganska långt framskriden. Emellertid hade han knappt börjat sin vandring, förrän han insåg de svårigheter, som väntade honom. I sin jaktiver hade han gått långt förbi de raviner, som voro honom bekanta, och det var ingen lätt sak. att återfinna den väg, han tagit. Dalgången, i vilken han befann sig, var sönderdelad i en otalig mängd trånga pass, så lika varandra, att det var omöjligt att skilja dem åt. Han följde en av dessa djupa hålvägar en mil eller så, tills han kom till ett häftigt frambrusande vattendrag, som han visste sig aldrig ha sett förr. Övertygad om att han gått i orätt riktning, vände han sig om och slog in på en annan våg, men med samma resultat. Natten föll hastigt på, och det var nästan alldeles kolmörkt, innan han kom till ett litet pass, som var honom välbekant. Till och med här var det honom svårt att hålla sig på rätt stig, ty månen hade ej gått upp, och de omgivande höga klipporna gjorde nattens mörker än intensivare. Flämtande under sin tunga börda och utmattad av dagens ansträngningar, stapplade han likväl ihärdigt framåt, upplivande sitt mod med den tanken, att varje steg förde honom allt närmare Lucy och att han hade lyckats skaffa föda nog för återstoden av deras färd.

Äntligen hade han hunnit fram till mynningen av den trånga dalkjusa, i vilken han lämnat sina vänner. Till och med i mörkret kunde han känna igen konturerna av de klippor, som omgåvo densamma. Hans vänner, tänkte han, måste säkert med ängslan avbida hans återkomst, ty han hade i mer än fem timmar varit borta ifrån dem. I sitt hjärtas glädje satte han händerna för munnen och lät dalen genljuda av ett glatt »hallå!» som tecken på, att han nalkades. Så blev han stående och lyddes efter svar. Men intet ljud förnams utom hans eget rop, som om och omigen återkastades från de branta klippväggarne. Han ropade än en gång, högre än förut, och likväl hördes ej ens en viskning från de vänner, han nyss lämnat. Han greps av en obestämd, kväljande ångest och rusade i förtvivlan framåt, så fort fötterna ville bära honom. Det med så mycken möda anskaffade villebrådet kastade han i sin ängslan ner på marken och lät det ligga.

När han svängde om hörnet av klippan kom han rakt på det ställe, där han själv uppgjort elden. En liten hög glöd låg ännu kvar, men brasan hade tydligen ej blivit underhållen, sedan han begivit sig på väg. Dödstystnad rådde runtomkring. Hans fruktan övergick till visshet. Bredvid lämningarne efter elden fanns intet levande väsen; den gamle mannen, den unga flickan, djuren — allt var försvunnet. Det var blott alltför tydligt, att en plötslig, förskräcklig olycka skett under hans frånvaro — en olycka, som drabbat dem han lämnat kvar och av vilka ej ringaste spår återstod.