jag att ni är självskriven till den», sade fången och betraktade Sherlock Holmes med oförställd beundran. »Det sätt, varpå ni spårade mig, var helt enkelt mästerligt.»
»Det är bäst, att ni kommer med mig», sade Sherlock Holmes till de båda detektiverna.
»Jag kan köra för er», sade Lestrade.
»Utmärkt — och Gregson kan åka inuti. Du också, Watson. Du har följt den här affären med så stort intresse, att du gärna kan se den till slut.»
Jag samtyckte villigt, och vi gingo nedför trapporna tillsammans.
Vår fånge gjorde intet försök att undkomma; han steg med största lugn i den droska, som varit hans, och vi följde efter. Lestrade klev upp på kuskbocken och snärtade till hästen och förde oss på helt kort tid till vår bestämmelseort. Vi visades in i ett litet rum, där en polisinspektör skrev upp den fångnes namn och namnen på de personer, han ansågs ha mördat. Tjänstemannen var en blek, apatisk herre, som helt mekaniskt uppfyllde sin plikt.
»Fången kommer att ställas inför rätta under loppet av veckan», sade han. »Har ni sagt allt, vad ni önskar säga, mr Jefferson Hope. Jag måste påminna er om, att även ert minsta yttrande blir antecknat och kan komma att användas mot er.»
»Jag har en hel massa att säga», sade fången långsamt. »Jag skulle gärna vilja tala om allt för herrarne här.»
»Är det ej bäst ni väntar därmed, tills ni blir underkastad rannsakning?» frågade inspektören.
»Så långt kommer jag kanske inte», svarade Hope.
»Ni behöver inte se så häpen ut — jag ämnar inte ta livet av mig. Är ni läkare?»
Han vände sina mörka, gnistrande ögon mot mig, när han framställde sin fråga.
»Ja, det är jag», ljöd mitt svar. »Lägg då er hand här», sade han småleende och pekade med sina sammanlänkade händer på sitt bröst.
Jag gjorde som han begärde, och märkte genast ett ovanligt bultande och klappande, som pågick därinne. Bröstkorgen skakade och darrade, som en illa uppförd byggnad gör, när en kraftig ångmaskin sätts i gång inom dess väggar. Den tystnad, som rådde i rummet, tillät mig att höra ett dovt surrande ljud, som utgick från samma ställe.
»Ni har ju ett spontant aneuvrism!»
»Ja, så kallas det», sade fången lugnt. »Jag gick till en doktor för det häromdagen, och han sade mig, att det kan vara slut med mig, vilken dag som helst. Den här sjukdomen har blivit värre år från år. Jag ådrog mig den uppe i Salt Lake-bergen och orsaken var överansträngning och brist på föda. Men jag har fyllt mitt värv härnere nu, och jag bryr mig inte om, hur snart jag lämnar denna världen. Jag skulle i alla fall gärna vilja redogöra för skälet till mitt handlingssätt — jag vill inte bli ansedd för en vanlig, simpel mördare.»
Inspektören och de bägge detektiverna utbytte i all hast sina åsikter om rådligheten av att låta fången avlägga sin bekännelse.
»Anser ni, doktor, att någon omedelbar fara föreligger?» frågade den förre.
»Ja, med all säkerhet», svarade jag.
