»Det dröjde emellertid ganska länge, innan jag lyckades få reda på, var de två herrarne bodde, men jag spanade och spejade, tills jag slutligen råkade på dem. De hade slagit sig ner i ett pensionat i Camberwell, på andra sidan floden. När jag väl hittat på dem, visste jag, att de voro i mitt våld. Jag hade låtit mitt skägg växa, så det var ej troligt, att de skulle känna igen mig, och jag ämnade hänga i hälarne på dem överallt, tills det tillfälle, som passade mig, erbjöd sig. Jag var fast besluten, att de denna gång ej skulle undgå mig.
»Men det var nära på, att de gjort det ändå. Vart de än gingo i London, var jag i hack och häl på dem. Emellanåt följde jag efter dem med min droska, ibland till fots; det första sättet var bäst, ty då kunde de ej hinna ifrån mig. Som det emellertid endast var tidigt om morgnarne och sent på kvällarne jag kunde förtjäna en slant, kom jag snart i skuld hos droskägaren. Detta oroade mig dock föga, så länge jag hade mina fiender inom räckhåll.
»De voro likväl mycket sluga. Antagligen trodde de, att de ännu möjligen voro förföljda, ty de gingo aldrig ut ensamma eller om kvällen. Två hela veckor följde jag efter dem dagen igenom, men såg dem aldrig skiljas åt. Drebber var drucken mest hela tiden, men Stangerson var nykter och vaksam. Bittida och sent vaktade jag på dem, men fann aldrig det önskade tillfället; likväl lät jag ej modet sjunka — något sade mig, att min timme snart skulle slå. Vad jag mest fruktade var, att den här tingesten i mitt bröst skulle brista litet för snart, och mitt verk sålunda ej hinna bli fullbordat.
»En kväll körde jag upp och ned för Torquay Terrace, den gata, på vilken de bodde, när jag fick se en droska stanna framför deras port. Efter en stund blevo ett par koffertar nerburna, och strax därefter kommo Drebber och Stangerson ut, stego in i droskan och åkte bort. Jag drev på min häst och behöll dem i sikte, men jag kände mig litet orolig, ty jag fruktade, att de nu skulle ge sig av igen. De stego ur vid Euston-bangården; jag fick en pojke att hålla min häst och följde dem ut på plattformen. Jag hörde dem fråga efter tåget till Liverpool; de fingo det svar, att ett tåg nyss avgått och att nästa tåg först om ett par timmar skulle lämna stationen. Stangerson tycktes förargad över uppskovet, men Drebber såg helt belåten ut. Jag kom i trängseln så tätt intill dem, att jag kunde höra vart ord, som byttes dem emellan.
»Drebber sade, att han hade en liten enskild affär att uppgöra, och att, om Stangerson ville vänta på honom, han skulle snart vara tillbaka igen. Stangerson gjorde honom föreställningar och erinrade honom om deras överenskommelse, att alltid hålla ihop. Drebber genmälte, att affären i fråga vore ytterst kinkig och att han helst ville vara ensam om den. Jag kunde ej uppfatta Stangersons svar, men Drebber började skrika och svärja och påminna sin kamrat om, att han ej vore annat än en avlönad tjänare och ingen rättighet hade att uppställa lagar eller villkor. Stangerson lät då udda vara jämnt och gjorde bara upp, att om Drebber komme för sent till tåget, han direkt skulle begiva sig till Hallidays privathotell, varpå Drebber svarade, att han skulle vara tillbaka på stationen före klockan elva, och så gick han sin väg.
