»Det ögonblick, på vilket jag så länge vänta hade slutligen kommit — jag hade mina fiender i mitt våld. När de voro tillsammans kunde den ene skydda den andre, men en och en kunde de ej undgå mig. Emellertid gjorde jag mig ingen brådska — jag följde den plan jag redan utstakat. Hämnden ger ingen tillfredsställelse så framt offret ej har tid att inse, vems hand det är, som utdelar straffet och varför han drabbas av vedergällningen. Jag hade lagt mina planer så, att jag skulle kunna få tillfälle visa den man, som gjort mig så mycken orätt, att det var för hans forna synders skull, han straffades.
»Nu hände det, att en herre, som några dar förut haft något att göra med ett par hus vid Brixton Road, hade tappat nyckeln till ett av dem i min droska. Nyckeln avhämtades samma dag, men jag hade haft tid att ta ett avtryck och lät genast förfärdiga en dubbelnyckel. Härigenom hade jag i den stora staden tillgång till åtminstone ett ställe, där jag kunde vara säker på att ej bli hindrad, när jag skulle fullborda mitt verk. Det svåraste var nu, att förmå Drebber att begiva sig till det ovannämnda huset.
»Från stationen promenerade han gatan uppför och sedan gick han in på ett par, tre restuarationer; han stannade ungefär en halv timme på det sista stället. När han kom ut, var hans gång mycket osäker — han var tydligen mer än vanligt ankommen. Alldeles framför mig stod en droska; han ropade an den, och jag följde så tätt efter, att nosen på min häst var bara ett par tum från baksidan på hans åkdon hela vägen. Vi rasslade över Waterloo Bridge och genom gata efter gata, tills vi slutligen befunno oss Torquay Terrace, där Drebber förut bott. Jag hade ingen aning om, varför han vände tillbaka dit, men lät min droska stanna ungefär hundra meter bakom hans. Han gick in i pensionatet, och hans droska körde bort. Var snäll och giv mig ett glas vatten! Jag blir så törstig av allt det här pratandet.»
Jag gav honom det begärda, och han tömde det hastigt.
»Tack, det var gott!» sade han. »Ja, jag hade väntat en kvart eller så, när jag plötsligt hörde ett ljud, som om ett slagsmål pågått inne i huset, där Drebber befann sig. I nästa ögonblick slogs dörren upp, och två män syntes på tröskeln — den ene var Drebber, den andre var en ung man, som jag aldrig förr sett. Den unge herrn höll Drebber i kragen, och när de kommit ut på trappan gav han honom en så kraftig spark, att han flög nästan halvvägs ut på gatan. 'Din usling!' skrek han och hotade Drebber med sin käpp; 'din förbannade usling, jag skall lära dig att förolämpa hederliga unga flickor!' Den hetlevrade unge mannen var så ursinnig, att han troligen gett Drebber ett gott kok stryk, om ej den druckne krabaten lommat av nedåt gatan, så fort benen ville bära honom. När han kom till hörnet, fick han syn på min droska; han ropade an mig och hoppade in. 'Kör till Hallidays privathotell', sade han.
»När jag nu väl hade honom inne i droskan, slog mitt hjärta av sinnesrörelse så häftigt, att jag fruktade att aneuvrismet i sista ögonblicket skulle brista. Jag körde mycket långsamt, noga övervägande i mitt sinne, vad som vore bäst att göra. Skulle jag ta honom med mig ut på landet och ha mitt sista
