få äro de, som, om man för dem omtalar ett resultat, äro i stånd att i sitt inre räkna ut, vilken följd av handlingar, som varit orsaken till detta resultat. Den förmåga är det jag menar, när jag talar om konsten att resonera bakåt!»
»Jag förstår», sade jag.
»I den 'affär', vi tala om, visste man resultatet, och måste själv finna ut allt annat. Låt mig nu försöka klargöra för dig alla länkarne i min tankekedja, och låt oss börja från början! Jag nalkades det omtalade huset till fots, som du vet, och fri från alla störande intryck. Naturligtvis började jag med att undersöka själva vägen, och där, om du minns, fann jag hjulspår efter en droska, vilken, svarades det på min förfrågan, hade varit där under nattens lopp. Jag förvissade mig om, att åkdonet varit en droska och ej privat ekipage genom att mäta avståndet mellan de spår, hjulen efterlämnat. De vanliga 'heltäckarne' i London ha betydligt mindre spårvidd än de privata vagnarne.
»Detta var första länken i kedjan. Sedan gick jag långsamt uppför trädgårdsgången, som händelsevis bestod av starkt lerblandad mylla, särdeles lämplig att bevara däri gjorda spår. Tvivelsutan tyckte du den såg ut som en helt vanlig upptrampad stig, men för mitt övade öga hade varje litet märke i densamma sin betydelse. Det finns ingen gren av den detektivs polisvetenskapen, som är så försummad, som konsten att kunna ur- och särskilja fotspår. Lyckligtvis har jag alltid lagt stor vikt härpå, och mycken övning har gjort vanan till min andra natur. Jag såg spåren efter poliskonstaplarnas klumpiga fötter, men också märkena efter de två män, som först gått gångstigen uppför. Det var lätt att se, att dessa varit där före konstaplarna, ty dessas steg hade på flera ställen alldeles utplånat de förstkomnes spär. På så sätt bildades min andra länk, den, som sade mig, att de nattliga besökarne varit två till antalet, att den ene varit ovanligt lång (detta räknade jag ut genom att mäta längden av hans steg) och den andre elegant klädd att döma efter de små fina märken hans skor kvarlämnat.
När jag kom in i huset, fann jag mitt sista antagande besannat: mannen med de fina skodonen låg framför mig. Alltså hade den långe karlen begått mordet — om ett mord hade blivit begånget. På den dödes kropp funnos inga sår, men av det hemska uttrycket i hans förvridna ansikte slöt jag mig till, att han förutsett det öde, som väntade honom. De människor, som dött av hjärtlidande eller av någon annan hastigt påkommen orsak, ha aldrig ett så skrämt, förtvivlat utseende. När jag luktade på den dödes läppar, kände jag en svagt syrlig doft och antog därför att han intagit gift. Och anletsdragens på samma gång hätska och skrämda uttryck sade mig, att han blivit tvingad härtill. Genom uteslutningsmetoden hade jag kommit till denna slutsats, ty ingen annan hypotes passade ihop med de fakta, jag redan kände till. Tro nu inte, att denna min idé var något hittills okänt! Fall, där människor tvingats att intaga gift, förekomma ej sällan i brottmålens historia. Affärerna Dolsky i Odessa och Leturier i Monpellier äro välbekanta för de flesta som sysselsätta sig med giftläran.
»Och nu kom den stora frågan: vad var orsaken till mordet? Tanken på rån var utesluten, enär
