ingenting blivit stulet. Var det politik, eller var det en kvinna? Detta var den fråga, som genast framställde sig för mig. Från första början lutade jag åt det senare hållet. De, som mörda av politiska skäl, föredraga att så snabbt som möjligt utföra sitt verk och sedan försvinna. Detta mord däremot hade varit väl förberett och hade utförts med en viss omständlighet, ty mördaren hade överallt i rummet lämnat spår efter sig — han hade tydligen vistats där en god stund. Det måste ha varit en privatangelägenhet och ej politiken, som framkallat en så metodiskt utförd hämnd. När inskriften på väggen upptäcktes, blev jag än mer övertygad om, att jag hade rätt — den var ej annat än ett lockbete, ämnad att föra polisen på ett falskt spår. Och när ringen hittades; fanns intet tvivel mera. Den hade med all säkerhet blivit använd att påminna offret om någon död eller frånvarande kvinna. Det var i det ögonblicket jag av Gregson anhöll få veta om han i sitt telegram till Cleveland gjort några förfrågningar angående mr Drebbers forna levnadssätt. Han svarade, som du minns, nekande.
»Jag företog sedan en ytterst noggrann undersökning av rummet; mina antaganden, rörande mördarens längd, blevo bestyrkta, och jag fick reda en massa andra detaljer — Trichinopoly-cigarren och de långa naglarne till exempel. Enär intet tydde på, att någon strid ägt rum, drog jag den slutsatsen, att alla blodfläckarne härrörde från mördaren själv — att han till följd av någon stark sinnesrörelse fått näsblod. Jag kunde se att blodspåren sammanföllo med spåren efter hans fötter. Nu händer det sällan, att en människa, som ej är mer än vanligt blodfull, får näsblod av sinnesrörelse, och så vågade jag den gissningen, att mördaren var en grovt byggd man med rödbrusigt ansikte. Händelsernas utveckling visade, att min gissning varit riktig.
»Sedan jag lämnat huset, gjorde jag det, som Gregson försummat. Jag telegraferade till polisen i Cleveland, inskränkande mina frågor till begäran om upplysningar angående Enoch Drebbers giftermål. Svaret var avgörande. Det sade mig bland annat, att Drebber redan en gång anhållit om skydd mot en viss Jefferson Hope, som i forna dar varit hans rival i kärlek; denne Jefferson Hope vistades nu i Europa. På så sätt fick jag nyckeln till hemligheten i min hand — det enda, som återstod, var att försäkra mig om mördarens person.
»Jag hade redan kommit på det klara med, att den man, som följt Drebber in i huset, var densamme, som kört droskan. Spåren efter hästens hovar utvisade, att djuret vandrat omkring på ett sätt, som varit omöjligt, om någon haft uppsikt över detsamma. Var kunde väl kusken ha varit, om han ej befunnit sig inne i huset? Och det vore ju enfaldigt tro, att någon klok människa skulle begå ett överlagt brott rakt inför ögonen på en tredje person, en person, som med all säkerhet skulle förråda honom. Och än mer — om en man önskade ej släppa en annan ur sikte i London, vilken sysselsättning lämpade sig väl bättre för ett dylikt förföljande, än en droskkusks? Allt detta sammanlagt kom mig med visshet antaga, det mördaren vore till finnades på någon kuskbock i London eller dess omgivningar.
