»Och om han hade varit kusk, fanns det intet skäl, varför han ej fortfarande skulle vara det. Tvärtom — från hans ståndpunkt sedd skulle varje plötslig förändring i hans levnadssätt endast tjäna till att fästa uppmärksamheten på honom. Troligen skulle han ännu någon tid fortsätta med sitt yrke. Det fanns ej heller något skäl att tro, att han antagit ett annat namn. Varför skulle han ändra namn i ett land, där ingen människa kände till hans verkliga? Således organiserade jag min detektiva gatpojkskår och skickade dess medlemmar systematiskt till varenda droskägare i London, tills det skulle lyckas dem få reda på den man, jag sökte. Hur väl de små bytingarne uträttade sitt uppdrag och hur snabbt jag drog fördel av deras upptäckt, har du ju i friskt minne. Mordet på Stangerson var en händelse, jag ej förutsett; men det hade i alla fall ej kunnat förekommas. Genom detta mord kom jag i besittning av pillerna, vilkas existens jag redan anat. Du ser nu, att hela saken är en sammanhängande kedja av logisk följdriktighet och utan minsta lucka.»
»Det är alldeles underbart!» utropade jag. »Dina förtjänster borde bli offentligen erkända. Du borde ge ut en berättelse om saken. Om du inte själv vill skall jag åtaga mig att göra det.»
»Gör det om det roar dig, min vän», svarade han. »Men se här!» fortfor han och räckte mig en tidning. »Läs den här biten.»
Det var dagens »Echo», och den artikel, han utpekade för mig, rörde sig om den sak, vi nyss avhandlat. »Allmänheten» — så lydde paragrafen i fråga — »har gått miste om ett sensationellt nöje; Jefferson Hope, den man, som misstänktes för morden på mr Enoch Drebber och mr Joseph Stangerson, har helt plötsligt avlidit. Detaljerna i »affären» bli troligen nu aldrig kända; men vi ha ur säker källa erfarit, att brottet var resultatet av en långvarig och romantisk fejd, i vilken kärlek och mormonism spelade de förnämsta rollerna. Det säges, att de båda offren i sina yngre dagar tillhört De yttersta dagarnes Helige; Hope, den nyss avlidne fången, härstammade ock från Salt Lake City. Om saken ej haft annan verkan, så framhäver den i alla händelser på ett slående sätt vår polismakts stora skicklighet; den tjänar som varning för alla utländingar och lär dem, att hellre utkämpa sina strider inom sina egna landamären än draga dem över på brittiskt område. Det är en offentlig hemlighet, att hedern av den lyckade fångsten helt och hållet tillkommer de bägge välkända detektiverna från Scotland Yard, mr Gregson och mr Lestrade. Mannen tillfångatogs, sägs det, hos en viss mr Sherlock Holmes, vilken i egenskap av amatör, visat sig vara i besittning av ganska mycken fallenhet för detektivarbete, och som under dylika läromästare kan hoppas att med tiden förvärva en viss grad av dessas insikter och skicklighet. Antagligen kommer någon slags hedersskänk att tilldelas de båda polismännen, såsom ett erkännande av de viktiga tjänster, de gjort sin kår.»
»Sade jag dig inte det från början?» sade Sherlock Holmes skrattande. »Hela resultatet av vår 'Studie i rött' är, att de få en hedersgåva!»
»Det gör ingenting», svarade jag. »Jag har alla fakta upptecknade i min dagbok, och allmänheten skall få lära känna dem. Under tiden måste
