Ofta saknas a i slutljudet, t. ex. komm’ (s. 4), taal’ (s. 5, II), häfw’opp (s. 12), löp (s. 14), ander (andra s. 4); någon gång äfven annars, såsom i an (annan s. 25. 26), alnacka (s. 8), cretur (s. 17, 23). De båda sista formerna kunna vara dialektiska, enär samma synkope förekommer i dalmålet och Columbus var från Dalarne.
B var enligt Aurivillii uppgift (s. 62) vid denna tid stumt i förbindelsen mbl, ehuru Col. s. 41 skrifver gamble. Att detsamma var fallet i mbr, lider intet tvifvel. Visserligen har Col. s. 58 timbra, men s. 64 timrad. Äfven i slutljudet var enligt Lagerlööf s. 114 b stumt efter m (t. ex. damb). Då Auriv. s. 61 yttrar, att b stundom uppträder efter m, afser han väl blott skriften. Å andra sidan är det underligt, att Arvidi s. 62 ej låter mb rimma med mm; men Arvidi är ju betydligt äldre än Lagerlööf.
D betecknar enligt Aurivillius (s. 66 ff.) två ljud, ett hårdare och ett lenare, altså väl d och ð, det senare näst efter lång eller obetonad kort vokal, men icke efter sådan konsonant som t. ex. r eller g. Någon uppgift, tydande på tillvaron af ett tredje d, det supradentala, har jag ej träffat. Dock är det, af skäl som nedan skola visas, ganska rimligt, att det verkligen redan förefanns. — Bruket af d öfverensstämmer med nysv.; dock motsvarar det
t i ett ord: däd (s. 10 och fl.) eller täd (s. 40 och fl.); äfven då man skref thet uttalades, enl. Aurivillius s. 121, täd.
Bortfallet är d ofta, vare sig det representerar d eller ð. Exempel på det förra äro jämförelsevis sällsynta. Uddljudande saknas det blott i walen (s. 18, 26), slutljudande stundom efter n och l (jfr nysv.), såsom i winn (s. 41), -lans (s. 38), Haral (s. 10), el’n, siälswållig (s. 55); jfr gill, sill hos Arvidi s. 62. Däremot saknas ð ytterst ofta: dels slutljudande, t. ex. dö, nö, rå, rö, sö (s. 49), mä (s. 6), hwa’ (s. 14), dä (s. 10), alti (s. 4 och fl.), we (s. 52), trå (s. 31), goo, hufwu (s. 22); dels mellan vokaler, såsom i föa, göa, blöa, möa, saal, Ehr, röe, Fahr, Broor, Moor (s. 49), så’n (s. 11), staa’n, wålnan (s. 14), bå (s. 9), sa’, re’er (s. 26), tij’nder (s. 29, 30), see’n (s. 32), skymta’ (s. 17), dör (s. 18; jfr väär, goa tijner hos Lagerlööf s. 8); dels före konsonant, särskildt s, såsom i go’ss, rå’ss, mo’ss (s. 55), is (s. 14), ilige (s. 16), staggpänning (s. 28).
