Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
VII
literaturhistorisk och språklig inledning.

Till ljudläran:

A betecknar enligt Lagerlööf (s. 45) tvänne ljud, hvilka väl icke kunna vara några andra än nysvenskans slutna och öppna a-ljud. Häremot synes visserligen tala, att L. såsom exempel på det ena ljudet anför de båda substantiven vahra och fahra, såsom ex. på det det andra däremot verben vara och fara, hvilka i nysvenska riksspråket lyda alldeles lika med substantiven. Men nu är att märka, det L. var till börden värmlänning från Fryksdalens närmaste grannskap, och därstädes hafva ännu i dag de nämda substantiven slutet a, under det att verben hafva öppet (se min Fryksdalsmålets ljudlära § 33 och Ordb. öfver fryksdalsmålet s. 23, 24, 116). Under sådana omständigheter finnes intet skäl att tvifla på, att ju L:s uppgift är riktig, åtminstone för Värmland. Osäkrare är, huruvida Aurivillius å sin sida har lika rätt, då han (s. 32) påstår, att a »semper . . . unum eundemqve æquabilem & purum sonum habet». Men A- var upplänning, och kanske ha vi i de båda förf:s motsatta uppgifter att spåra en dialektisk olikhet.

I Columbi arbete uppträder stundom a i stället för följande nysv. ljud:

o i till goda (s. 24, 48), där a är att förklara på samma sätt som i nysv. borta, med rätta och (såsom jag i Svenska Landsmålen I, 13, s. 45 sökt göra troligt) framkallats af den på o hvilande höga tonen. Det nysv. till godo är väl liksom åtskilliga andra dylika uttryck en arkaistisk form som återupptagits ur äldre skrift. (Att o bevarats i sammansättningar såsom kyrkogård, hälsovård, är naturligt, eftersom o här har låg ton).

å i foot-spaar (s. 26) som säges vara bättre form än foot-spår. — Arvidi s. 44 har ännu wamb för wåm, Tiällmann s. 172, 178 stand.

ä i förandra (s. 3 och flerest.): likaså hos Arvidi s. 46. — Om grafwa se nedan.