några i Gjörwells »Nya svenska biblioteket» Band. I anförda matsedlar från Gustaf II Adolfs hof, daterade 1623, hafva flere gånger skrifningen jort (hjort), liksom också hjärpe uppträder än med än utan h.
Columbus har ett tillsatt h i verbet hösa (höste s. 30, ut-höst s. 4), hvilken form äfven visar sig i flere yngre dial. Däremot har han utelemnat h i ock-dera (hvilketdera, s. 58) och ijkte (s. 30; isl. hika, d. hige, jfr fryksd. hiksen, rsp. his[k]na).
I uttalas enligt Lagerlööf (s. 36) »paulo aliter» i adj. wijd än i prepos. wid, och har han väl här observerat skilnaden mellan slutet och öppet i. Det senare afser han väl ock, då han (s. 48, 50) talar om ett ljud midt emellan i och e, som skulle förefinnas i t. ex. ett, frijd, illak. Att däremot Aurivillius (s. 37) anser i hafva »semper eundem purum sonum», är ej att undra öfver, ty skilnaden mellan de båda slagen af i är ju ganska ringa och bör hafva varit vida lättare att iakttaga för Lagerlööf, som var från Värmland, där differensen tidigt bör hafva varit stor, enär det öppna i numera därstädes öfvergått till e (se Fryksd. Ljudl. § 17).
Hos Col. uppträder i motsvarande nysv.
e uti di, sij (s. 4 och fl.), gijn (s. 32), imillan (s. 21, 38 och ff., men emellan s. 36), ill (eld, s. 28), samt i slutstafvelser efter g eller k (som ju i alla tider visat benägenhet att låta ett följande e öfvergå till i, jfr isl. dreginn, tekinn, fsv. gisl, ginum, gin, nysv. kittel m. m.) t. ex. egit (s. 10), tycki l. tycke (s. 14), ki (icke, s. 28).
ä uti imillan (s. 21, 38, men imellan, emellan 4, 36 och fl.), pijgswinn (-sven, s. 26) och inkom (s. 14), där ng-ljudet väl spelat en roll vid öfvergången (ei >) e > i, liksom i ingen för engin, sinka för senka (så t. ex. hos Bonaventura) m. m.
Hos Arvidi (s. 65) har kirfwel (kyrfvel, körfvel) ännu qvar det äldre i, som uppstått ur e i lat. cerefolium i följd af det föregående k (jfr kittel m. m. ofvan). Likaså kvarstår ännu hos denne förf. uti sniö (s. 108) och sliunga (s. 79) det i som nysv. förlorat.
Däremot saknas i hos Col. uti Swerje (s. 4 och fl.), ki (icke, s. 28) och kär’ng (s. 51).
J har hos Col. inträdt i stället för
g uti mei, meij (s. 4, 9; samma uttal åsyftas utan tvifvel med skrifningen meg, s. 5, mäg, mig s. 9; Lagerlööf s. 6 har mey),
