Swerje (s. 4 och fl.), spejel (s. 69). Att förbindelsen gj (fsv. ghi) efter len vokal redan vid denna tid uttalades som rent j framgår af skrifningen säija (s. 5 och fl.; enl. Lagerlööf s. 122 är också sägia att läsa säja; g i nysv. inf. säga är väl kommet från pres. och imperat.) samt af Aurivillii nöija, dröija (s. 11).
Ett parasitiskt j (jfr Fryksd. Ljudl. § 196) visar sig i mejan l. medan (subst., Col. s. 43). På grund af Auruvillii yttrande (s. 12), att uti dija, lija, nijo, tijo, rija, wija m. fl. »adcurate loquendo diphtongus sit», synes troligt, att här verkligen också ett dylikt j insmugit sig, och sålunda ij är = i + j, ej blott såsom annars = ā.
Sällan är hos Col. ett i nysv. kvarstående j bortfallet, t. ex. willa (s. 17). Däremot kvarstår ännu aflednings-j uti flyttia (s. 37; hos Arvidi s. 90 likaså i kräfwia, quäfwia, men Col. s. 64 »kräfwa, kräfja») samt i ord på kj, t. ex. styrkja, märkja, körkian (s. 36), tänkja (s. 38), hvarest kj väl måste beteckna palatalt t + tj- (möjligen j-)ljud, enär Aurivillius (s. 107) uppger, att ng-ljudet »minus exauditur» i tänkja, rynkja o. d. än i anka, ynka m. m.. hvilket väl betyder, att i de förra orden är nk = palatalt n + palatalt t, i de senare = gutturalt n + k.
K anger enligt Aurivillius (s. 92 ff.) två ljud: k och kj (d. v. s. palatalt t + tj- l. möjligen j-ljud), det senare före betonad len vokal, i hvilken ställning äfven sk »molliter sonat» (s. 97). Med detta lena uttal af sk måste åsyftas antingen s + tj (med eller utan explosift element) eller ock rent af det yngre enhetliga sj-ljudet, hvilket senare synes mig troligare på grund af skrifningen skeersant för sergeant hos Columbus (s. 6). Denna skrifning vill tydligen återge det i flere nysv. dial. brukliga uttalet sjärsjant, där första stafvelsens s blifvit sj genom assimilation med nästa stafvelses sj på samma sätt som i de dialektiska formerna sjärsjild, sjösjen (syskon), sjösj (syrsa) m. m (se Fryksd. Ljudl. § 179, 4, Dalbymålet § 136, 2). Columbus har naturligtvis här valt sk såsom tecken för sj-ljudet, emedan han i andra ställningar tillade denna teckenförbindelse detta ljudvärde. Men denna skrifning skeersant är äfven i ett annat afseende lärorik. Det visar nämligen att redan på Columbi tid hade rs sammansmält till supradentalt sje-ljud, ty detta är en nödvändig förutsättning för, att Columbus skall hafva kunnat beteckna det andra (ursprungliga) sj-ljudet i skeersant med rs.
