Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XIII
literaturhistorisk och språklig inledning.

Och icke blott rs hade vid denna tid hunnit blifva sje, utan äfven tjokt l (som, efter hvad nedan skall visa sig, var mycket vanligt på 1600-talet) + s uttalades på samma sätt, en utveckling som vi känna till från en mängd nysv. dialekter. Det fsv. sighil sten (Rydqvist III, 168) skrifves nämligen af Columbus (s. 20) seger-steen, och han betonar contra Stiernhielm, som velat skrifva segel-steen, att man verkligen säger segersteen. Tydligt är att här icke kan vara tal om, att man sagt r + s, utan naturligtvis är rs beteckning för ett sj-ljud, och komma vi sålunda på grund af denna skrifning till samma resultat beträffande uttalet af rs som ofvan med ledning af skeersant.

Hade möjligen k i 1600-talets språk ännu ett tredje ljudvärde utom de båda ofvannämda? Hos Aurivillius heter det s. 90, att k före t (t. ex. i akt, makt) samt i konj. ok och interj. ak »pronunciationem qvasi cum adspiratione qvadam conjunctam olim habuisse videtur». S. 65 däremot säger samme förf. uttryckligen, att i ach, och, mächta o. d. betecknar ch »leniorem sonum cum aspiratione mixtum», och Lagerlööf påstår (s. 97), att ch i macht o. d. uttalas »densius ac velut cum spiritu aliqvo». Å andra sidan står Columbi (s. 54) och Lagerlööfs (s. 7) bestämda uppgift om, att och uttalades åg, å eller åck. Under dylika omständigheter har jag ej kunnat komma till något säkert resultat i fråga om detta »aspirerade» k:s tillvaro. Kanske är det blott ett grammatiskt hjärnspöke, framkalladt af den vanliga skrifningen med ch just i de nämda orden, hvilka alla, utom och — om hvilken skriftforms upphof se Columbus s. 54 —, äro af tysk börd. Eller skulle möjligen ett uttal likt tyskans hafva varit gängse, åtminstone dialektiskt, t. ex. i östersjöprovinsernas svenska?

I fråga om Columbi användning af k är att märka formerna wakenhuus (vapenhus s. 20), Ludwik (s. 36) och instickta (s. 34) jämte stiffta (s. 37). Mellan s och t har det regelbundet bortfallit (såsom i nysv. hvardagstal), t. ex. friss’t, Tyss’t, Dans’t, färss’t m. m. (s. 50), Latinst, Fransyst (s. 5), samt dessutom i Tyssland (s. 5 och fl.), Greeska (grekiska s. 10 och fl.).

L var dels vanligt »tunt» l, dels »tjokt». Detta senare förekom enligt Columbi utförliga redogörelse s. 44 f. dels i stället för rd, dels för l i vissa ställningar, t. ex. bohl bord, hähla härda, håhl hård och hål, ståhl stål, hvilken uppgift fullkomligt stämmer med hvad Aurivillius (s. 99) och Lagerlööf (s. 7 och 123)