Arvidi hafva uttalat i orm som han låter rimma mot storm, form (s. 78); också är vokalljudet i orm öppet i flere nysv. dial., t. ex. fryksdalskan och dalbymålet.
3. ett ljud, som enligt Aurivillius (s. 40) skall ligga midt emellan de båda nyss anförda. Columbus afstår från hvarje beskrifning. Såsom exempel citeras (af Col.:) kohl (kol), hohl (hål), bohl (stam), mohn (förmån), dohn, såhd, båhd, (och af Auriv.:) lodia, mod (modd), brodd, kloddra, lof (tillåtelse; det påpekas särskildt, att detta ord i uttalet skiljer sig från lof beröm), skof, skofwel, sofwa, hog, rog, tog, trog, fnok (?), trok, tocka (isl. þoka), mohln, tohla, fohla, molka, solka, tolka (interpretari), bonet, lonn (»alias lönn»), spona, kona, korg, borg (validus, skildt i uttalet från borg castellum), bork (l. burk), lork (l. lurk), borsta, borra, knorra, morra, skorra, horra (l. hurra), korl (?), morl(a), sorl, boss, botn, flott, gor. Det synes mig sannolikast, att detta tredje o-ljud är orena u- eller ö-artade o, som många nysv. dial. hafva att uppvisa.
Såsom af de anförda exempelsamlingarna framgår, motsvarar af dessa o-ljud det andra i ordningen regelbundet nysv. rsp. öppna o utom före ck, där vi nu genomgående ha å (t. ex. kock, rock; dessutom i komma), och endast undantagsvis dess öppna u (så i kobb, boffel, koll); det tredje åter regelbundet af å (då vokalen är lång) eller öppet o (då vokalen är kort), af u blott i bork, lork, borra, som på 1600-talet äfven hade former med u. Andra ord, där jag funnit o (säkerligen det tredje i ordningen) motsvarande nysv. u, äro (hos Columbus:) doger {s. 23), jomfru (s. 27), trompetare (sid. 30), (och hos Arvidi:) lorfwogh (s. 72), snorra (s. 73), otter (s. 75).
ö motsvarar det i hötte (höta, se ofvan 2) och lonn (se ofvan 3). — Om o i boro, stolo, kvodo se nedan. — Bortfallet är o i nijnde (Col. s. 39).
P företräder b i Bisperg (Col. s. 21), Tompiss (tomtebiss s. 28), pankeruuth (bankrutt, Arvidi s. 82; jfr nysv. förkortningen pank); f i Josep (s. 8, 32), en form som ännu fortlefver i dialekter (se t. ex. Fryksd. Ljudl. § 110).
Det är bortfallet i salm (s. 23, 24) samt en blott ögonfägnad i förbindelsen mpn (t. ex. nampn), som enligt Col. s. 55, Auriv. s. 109, Lagerl. s. 114 och Vallenius uttalades som mn. Enligt de båda senares uppgift höres det ej häller i mpt, t. ex. sampt.
