R har enligt Aurivillius (s. 112) tvänne uttal: ett icke vibrerande (»pronunciationem molliorem ac leniorem & minori cum lingvæ agitatione prolatam»), förekommande efter lång vokal (t. ex. bar, fara), samt ett vibrerande (»pron. duriorem ac majori cum agitatione lingvae conjunctam»).
R företräder hos Col. nysv. l uti grunka (s. 4). — Det har blifvit omflyttadt i bordera (brodera s. 7).
I obetonade ord saknas ej sällan slutljudande r; så i ha (s. 4 m. fl.), ä (s. 32, 40), plä (s. 39), wa (hos Vallenius), hvilka former också tillkomma nysv. hvardagstal. Willewalla (s. 24) står vid sidan af willerwalla (s. 38). I fodra (s. 50) för fordra (jfr nysv. hvardagstal) beror bortfallet af det första r, såsom Col. mycket riktigt insett, på dissimilation.
Ett inskjutet r visar sig i kartun (Tiällmann s. 156), en form som dialektiskt förekommer i nysv. (se t. ex. Fryksd. Ljudl. § 172).
S föranleder icke till någon anmärkning.
T ombyter med d i uddljudet af pronomina och partiklar. Then, tan, ten m. fl. former lästes enl. Aurivillius (s. 120) såsom tänn, men enl. Columbus (s. 46) var uttalet dänn o. s. v. (skrifvet dhen, dhän, den, dän m. m.) vanligare. (Jämte täd, däd förekom t. o. m. uttalet häd i Svealand, Col. s. 46). Denna dubbelhet går tillbaka till urnordiska dubbelformer såsom þu och ðu (se Fåröm. Ljudl. § 27 och tillägg i Sv. Landsmålen I, 13, s. 47).
T finnes ännu kvar i hölts (s. 36) af hålla; i fant (s. 33 och fl.) är det tillsatt i analogi med t i bant, slant af binda, slinta, Ellies (s. 25 och fl.) förekommer ofta, men därjämte eljest (s. 23). därest, hvarest (s. 28).
Ofta har t bortfallit: före s, t. ex. plass (s. 46), massäck (s. 55); i obetonadt slutljud, t. ex. namne (s. 6), oohle (ordet, s. 10), glase’ (s. 28), folke (s. 56), mycki, någe (s. 4), någo, lijte (s. 22), kommi, lä (låt, s. 13 och hos Vallenius), ja, bortfallet af t var i detta fall fullt genomförd regel, såsom framgår af Aurivillii yttrande (s. 122), att slutartikelns t var stumt »secundum meliores dialectos», och Tiällmanns uppgift (s. 178), att -t ej hördes i supinum, artikeln och neutrum af adjektivet. Ensamt stående är bortfallet af t i droning (Col. s. 8, 26, 51).
U står i stället för nysv. o i trulla (Arvidi s. 78). Verben nysa, nypa heta märkligt nog ännu niusa (hos Arvidi s. 81) och niupa (Tiällmann s. 212); formerna med y bero väl på analogibildning
