fyrslínd, bofínk (s. 63), lappmúdd (s. 76), fijlbúnk (s. 89), tordýfwel (s. 84), gladlýnt (s. 85), höglä´ndt, hudflä´ngd (s. 94), lystmä´te (s. 99), mungíjpa (s. 107), eldmö´ria (s. 113). — Bland nysv. dialekter är i synnerhet uppländskan ökänd för detta betoningssätt i sammansatta ord (t. ex. cigarrbón, Dragarbrunnsgátan), men äfven dialekter, för hvilka det är i det hela främmande, uppvisa rester af det äldre tillståndet, t. ex. fåröm. kohä´us (ladugård), fryksd. storstå´tle, trolôv (trolofva), röbêter (rödbetor), vilífte (vidlyftig), alldéles. Riksspråket, har ännu denna betoning i en mängd ortsnamn (t. ex. Gripshólm, Mariefréd), hälsningsord (t. ex. farvä´l, godnátt, välkómmen), namn på väderstreck (t. ex. nordvä´st) och kort (t. ex. hjärterkúng, klöfvertvå´), partiklar (t. ex. nåvä´l, minsánn, fastä´n, huruvída, kanhä´nda, arkaistiskt också kanské) samt icke få enstaka ord (t. ex. lekámen, välsígna, nödvä´ndig, halfánnan, alléna). I norskan är dylik betoning ännu vanligare (se K. Brekke: Bidrag till dansknorskens lydlære, s. 47 ff. och s. 63).
II. Följande enkla ord betonade slutstafvelsen:
Zachrís, Johán (s. 30), tobáak (s. 42, jfr hos Runeberg), sallút (s. 51; så ännu i síllsallát), pappéer (s. 58), narríj (s. 104). Andra stafvelsen var betonad i arbéeta (s. 59; så ännu någon gång).
Ombildning genom folketymologi föreligger uti Påland (Col. s. 5), grålåskor (galoscher, s 7), ömfinna (empfinden, s. 65) och troligen äfven uti oflete (oblat, s. 6; jfr fryksd. avlätt). »De ostuderade» gjorde sig skyldige till att säga renovera i stället för ruinera (s. 69).
Till formläran:
Substantivet hade redan vid denna tid i otvunget tal blott två kasus. De gamla dativerna och ackusativerna brukades ännu någon gång, men blott arkaistiskt, och ansågos som »casus superflui» (Tiällmann s. 182). Kvarstående maskulint nominativ-r i sing. har jag endast träffat i hooper (Col. s. 8, men hoop’ s. 9). Bland pluralformer kunna följande förtjäna antecknas: konstnärar (Col. s. 8), agnor (s. 31), gångor (s. 37 och fl.), efterkommander (s. 62), örornen (s. 10), sinnerne och sinnene (s. 30), stycken (s. 37); enligt Vallenius hade utländska ord på -ar, -ent m. m. i pl. antingen -er l. -en, t. ex. instrumenter och instrumenten. Särskildt må beaktas följande ord med omljud i pluralis:
