Af räkneorden äro alla kardinaltal oböjliga utom de två första. En heter i fem. e (Col. s. 59); mot mask. och fem. twå svarar neutr. tu (Col. s. 58), och enligt Vallenius förekom ännu dativen tweem. — Bägge användes redan nu som nominativ (Col. s. 34, 38), och genitiven heter bägges (Col. s. 36).
Bland pronomina är Ni i fullt bruk (Col. 44, 62, 65) och konstrueras med verbet i 3 pers sing. eller pl. — Suffigeradt -n, -na, -t för han, henne, det är vanligt (se Col. 18 f.). — Possessivpronomina stå ofta efter sitt substantiv (se s. 51). — Interrogativpronominet huar heter i nom. äfven huem och ho, i gen huars eller huems, hos gamla personer t. o. m. huess (Tiällmann s. 199).
Hos verbet märker man mera af intresse:
Starka äro följande — numera svaga — verb: krälla, gnälla, gälla, för-gäta, strypa (Tiällmann s. 214), trifas (Tiäll. s. 216). Af former afvikande från nysvenskans har jag antecknat:
inf. grafwa (Tiäll. s. 212 och Vallenius), niupa (Tiäll. s. 212), niusa (Arvidi s. 81), om hvilka senare se ofvan under I; ä i gräfva, som — ehuru sällan — uppträder redan i fsv., hör väl ursprungligen hemma i pres. sing.;
pret. sing. fant och hölt (om hvilka ofvan under T), stog (jfr ofvan under G) jämte stod (Tiäll. s. 216), sång (sjöng, Tiäll. s. 214 och Vallenius), språng (Vallenius sprang), stång (Tiäll. s. 214); i de tre sista orden är å fullt ljudlagsenligt (jfr lång, gång, trång m. m.), och a beror på analogibildning efter öfriga pret. sing. i samma afljudsklass (jfr isl. halp, svalg, skalf för de ljudlagsenliga *hálp, *sválg, *skálf); språng förekommer ännu hos E. G. Geijer (vikingen);
pret. pl. luppo (Tiäll. s. 214) l lupo (Vallenius); ännu svoro (af svära), skåro (Tiäll. s. 214 och Vall.), men redan för-nummo (Tiäll. s. 214);
lära, stjäla, kväda hafva boro (Tiäll. s. 214 och Vall.), stolo (Vall., stulo Tiäll. s 214), qvodo (Tiäll. s. 214), där o beror på u-omljud af långt a (isl. bórum, stólum, kóðum) liksom i fsv. kommum, -nomum, govum, sovom, voghom, vrokom m. fl. fall, på hvilka jag dock icke här kan inlåta mig (jfr Sv. landsmålen I, 13, s. 41);
part. pret wurdti (Col. s. 65 och fl.; t är väl inkommet från pret. sing. wart, som själft väl ursprungligen är 2 personens form, bildad af varð såsom bautt af bauð); settat (Col. s. 8) l. sutit (Tiäll. s. 212), luppet, suoret (Tiäll. s. 214) ; ännu leget (Tiäll. s. 213).
Svaga verb ha stundom pret. på -te, där nysv. har -de: ställte (Col s. 37 och fl.), fällte (Tiäll. s. 213), näntes (Tiäll. s. 216; jfr isl.
