Plump groof, ofatt, oformelig, stubbot. I den Bibliske Verden har jag brukat’t så om Chaos:
Den Guden Elohim, som sig Jehova nämne,
han skapte först ok främst ett plumpt ok ofatt ämne,
ett sammanblandat alt, dock utan all gestalt,
ett grundlöst intet wisst, dock grund näst Gud til alt.
Snygg, nätt, snygga til sig, osnygg.
»Wij äre alle, fattige ok rijke
Kung, Bonde, Rees, Dierf, snygg, stygg, klook, took lijke.»
Rees eller Reese Gigas, af resa, op-resa, erigere; reeslig Kar.
Jätte af anglosaxon. Jätta, in longum projicere, i Iuul-Salmen: som Gud Fader hafwer jätt i fordom tijd, promisit.
Sokn, sokn-mann, Sokn-beröm.
Koxa, dä som Holländar’n kallar kijken, prospicere; deraf stjernkijkare i en min skrift:
Til dätta wågespel sig wåge hwem som wil
Jag koxar än en stund förrän jag flyger til
(Som foglarna koxa i kring förr’n de flyga.)
Alt-frett tycks wara hoopdragit af alt för ett, är altstadigt, jämt ok samt, tidt ok ofta, seent ok bittig, tima ok stund.
Ä ok ä, int anna, alt samma wijsa.
Ly, ljum, tepidus. Gall: tied, Germ: laulich, »wattnet är ljumt, lydt, här är lydt i kammarn».
Tungel för måna; »i Tungel-skifte» är nytändning, »du kom i fiähle Tunglet».
Trilla bort åt marken. »Hyacint fick trillan i sin flint», trill om, gyrari. En trilla discus, af trillande, elljest Trissa. »Tårarne trilla» eller »trillra neer ur ögone på’n».
Stabrak solstitium, tycks wara tåf stad ok bräckia, som »solen bräckte då sin stad på sin reesa». Man skrifr ok soolstånd.
I Gryningen, lysningen, dagningen, då dä gryyr af dagen, cernitur lux, granum, grain, däd som är lijte korn.
I skymningen, dagsäte, qväll, afton.
Qwällsäte, dagen sättes.
Otta, tempus ante lucem, högt ottmåhl, ottsång, Hjul-otta.
Nyyt, »sij hur nyyter han är».
Nyta i, »däd nyter intet mehr der i» (Östgötsk:) för »ded går» eller »rummas».
Hwar ewig-en, »hwar ewig en dag, hwar ewige tijma, hwar ewig en» för hwar ok en.
