Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
V
literaturhistorisk och språklig inledning.

betydelsenyanser, specielt metaforiska. I fråga om lån älskar han att i första hand rikta skriftspråket genom upptagande af vulgära och dialektiska uttryck (jfr s. 10 ff.), t. ex. elak (s. 47), wurdtit (»som i alle ögnbleck säges», s. 65). Därnäst må man söka framdraga fornsvenska ord med »wacker klang ok wacker betydelse» (jfr s. 23 ff.), t. ex. arla ok särla (s. 24), later (s. 59). Ändtligen må man också anlita främmande språk. Härvidlag hyller förf. en mycket moderat purism, opponerande sig mot försök att uttränga sådana främmande ord som redan vunnit burskap i språket (jfr s. 5, 9), ehuru han visserligen begår en synnerligen olycklig inkonsekvens, då han s. 41 ff. företar sig att öfversätta grammatiska termer. För framtiden anser han utländska ord böra sparsamt lånas; allenast gent emot tyskan anser han all varsamhet obehöflig, ty svenskan och tyskan äro »systrar», och »wij kunne fritt ta den ene tåf den andre, hvad som wij behage» (s. 64). — Nybildningar åter (jfr s. 26 ff.) vill han skapa antingen fullt själfständigt och af inhemska tillgångar, t. ex. låghet, behöflig (s. 27) — oförlijknelig misströstar han s. 58 om att kunna få infördt —, eller ock genom efterbildande af främmande uttryck, isynnerhet grekiska och latinska.

Det torde redan af detta program hafva framgått, att Columbus var en man med en icke blott för sin tid ovanlig språkvetenskaplig begåfning. Särskildt förtjänar hans språkfilosofiska ståndpunkt det största erkännande. »Ju närmare tanken kommer til tinget, språket til tanken, skriften til språket, ju fullkomligare är däd. Tankan har Gud ok naturen oss gifwit, språket föräldrarne el. umgängesfolket, skriften de booklärde» (s. 33); »Sedwane regerar talen, men icke de flästes, men de förnuftigastes» (s. 63); »I ordens utsägnings snarhet ok deras förstånds klarhet bör vårt språk berömmas» (s. 52); dessa äro de grundtankar i fråga om språkets uppkomst, lif och ändamål, som han här och där närmare utvecklar, och uti hvilka han står framom till och med mången språkfilosof i vårt århundrade. — En annan i ögonen fallande förtjänst hos språkmannen Columbus är hans fina observationsförmåga i fråga om ljuden. Han har t. ex. märkt, att l och n äro själfljud (stafvelsebildande) i ord sådana som bess’l, text’n, goss’n, och han har observerat, att på olika orter i Sverge uttalades ett ord som t. ex. lam (adj.) än lām, än lamm, än lăm (således med både kort vokal och kort konsonant). — I fråga om etymologi och språkjämförelser är han långt nyktrare än sina samtida i allmänhet. Han anser för visst, »at alle europeiske språk hafwe en gemenskap ok synes komma af samme källa, men hafwe