Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
IV
literaturhistorisk och språklig inledning.

Columbus förutom »Ordeskötseln» »en svensk grammatica» såsom särskilt arbete. Oaktadt alt sökande ha vi ej lyckats komma detta intressanta arbete på spåren. Vi ha derför till sist fallit på den tanken, att utgifvaren slagit upp handskriften af »Ordeskötseln» och ungefär midt i volymen funnit med fet stil »Grammatica» samt utan vidare nedskrifvit sin notis.

Af »Ordeskötseln» är förut publiceradt: sid. 4 i närvarande upplaga från stycket »Men mig tyckes att någon grunkar etc.», anfördt i Svedbergs Schibboleth sid. 68, hvilket Atterbom reproducerat i sitt minne öfver Columbus (Sv. akademiens handlingar del 24, sid. 296, 97), men han synes fatta uppsatsen såsom utdrag ur en filosofisk afhandling eller dyl. Samma stycke, ehuru förmodligen återgifvet efter handskriften A (752 4:o) finnes i Hansellis uppl. sid. 287, 88. Wieselgren, Sveriges sköna literatur III, 204, 5, har ock återgifvit samma stycke.

Vid den närvarande editionen ha de tre första handskrifterna följts. Några varianter ha utgifvarne ej ansett nödigt anföra, då skriften är så pass ung samt de tre bästa handskrifterna nästan i alt stämma öfverens. Ordens stafning är troget återgifvet efter handskrifterna, interpunktionen är däremot modern. På några ställen hafva obetydligare uteslutningar gjorts: sid. 26 har ungefär en sida, upptagande ord och uttryck ur det gamla lagspråket, uteslutits, likaså ha på några ställen mot slutet af skriften osammanhängande satser och verser blifvit förbigångna.

G. S.


Hvad Columbus med sitt arbete åsyftat anger han själf utförligt å s. 66. Han vill verka hufvudsakligen i tvänne riktningar, dels för förbättrande af skrifsättet, dels för fullkomnande af själfva språket, särskildt genom att öka dess ordskatt. I det förra syftet förordar han användandet af latinsk (antiqva) stil i stället för fraktur (jfr särskildt s. 3) samt förfäktar lifligt behofvet af att ordna stafningen i fonetisk riktning. Han är härvidlag både i princip och tillämpning en fulländad »nystafvare», som tyckes hafva sett lika klart i detta ämne som trots någon i våra dagar; se t. ex. hans verkligen glänsande utfall s. 56 mot den etymologiska stafningen! In praxi vill han gå ganska långt: ej blott haw, hawa (s. 45), värd (verld s. 56), dä-här (s. 11) m. m., utan äfven vigör, mankera, skrifningar som böra hafva förefallit hans samtid hårresande.

Ordförrådet vill han öka dels genom lån, dels genom nybildning, dels ändtligen genom att tillägga redan befintliga ord nya