twå: boo habitare, boo ok boohag; roo requies; at roo remigare; »roo sig mäd någo», ostrogothice roa sig; groo germinare.
Ehuruwäl ett rätt root-ord aldrig boorde ha meer än twå bokstäf'r som bo, ro, si, go, gu, ha, le, mo, ra, se, ta, te etc., likwäl efter de äre hufwud-oohl, må man efterlåta dem twå Lydingar för bätter anseende skull (boo habitare, roo requies, quiescere, sij, see videre, haa habere, lee ridere, item turpis, taa, taga, tangere, tee ostendere) at åtskillja dem ifrån particlar eller ollen som du, i, ni, de.
Men en tweklang gör här fyllest för twå Lydingar. Dö mori, å amnis, ä, »ä ok ä», altförett, altfrett, int' anna ä ok ä, dä samma-dä samma, ö insula, wrå angulus; görs inte behof at skrifwa döö, åå, öö, som likwäl af mångom skrifs.
Märck at i Swenskan äre månge enstafwelige rootord, dä som är teckn te, at Swenskan är ett hufwudspråk, däri som ordkällorne än finnas. Män där om en ann gång! Märck allenast nu, hur de wäxa: rå, råda, »iag rår, råder»; hur en Consonans gärna smyger sig in ok täner ut oohle', hvilken Consonans föga i taalande framkommer: draa, draga, »iag drar, drager», taa, taga, »iag taar, ta'r eller tahr, tager», haa, hawa, hafwa, »iag ha'r, haar, hafr, hawer, hafwer,» Fahr, fader, Broor, broder, Moor, moder.
Til nomina, bå substantiva ok adjectiva, geer man ett d: god, gud, led eller good, guud, leed, dö (adjectiv), »han är dö», men man skrifr död; nö:
När Landman lijder trång ok nö
Af wäta, torka, snö ok tö.
föa, föda, parere, gignere, alere, nutrire; göa, göda; blöa, blöda; möa, möda; saal, sadel, saaln, sadeln; Ehr, Eder; rö ruber, röe rubri, röd, röde, en sö pecus, söd, små-sö. Ska' man så kunna säija broda för broa (göra broo), broden för broon (bryggan, skeppsbryggan)? Men om rötter ok herstammning i Ord-soknen! Här wil iag taal' om skrijfwe-rättelsen.
Man har skäl nog at skrifwa stundom oohl, bohl; eij heller neque; heller potius; eller aut; ty fara de will som skrifwa eij eller för neque.
Nu weet man, at täd är brukligit at trycka alle sielfständige ord mäd stoor bokstaf, men swaras, at täd är inkommit mäd Tyskarne, ty Latinerne skref aldrig så. Gud eller Guud måtte först ok främst; Mann, Sool, Måna, Stjerna, Jord, Himmel, men wägg, steen, grääs, dör, säng mäd lite.
Fransosen skrifr wäl Capitain ok Cavallerie, General med stoort C ok G, men bataillon, chevaux, compagnie, chemin, rue, pair, temps mäd lijte.
