andre. Samtåcke man vir, men männ viri mäd tu en för den föregående twelydningen skull, som strax ska' säijas. Men sed kan skrifwas så som der står, så wäl som den iste; Swen Sweno, juvenis, unger-swen, köpp-swen, källar-swen, skräddar-swen etc:, gen ok igen; boorde, bör, boort, giort.
Jag hade tänckt at skrifwa min i mascul. ok mijn i fœmin: min faar, mijn moor, min broor, mijn syster; så i sing: min faar, i plur: mijne förfader.
3. Mood, good, blood, etc.
Förr har man skrifwit modh, godh, blodh, badh, män nu nyligen mod, god, blod, glad, bad. Kan man wäl skrifwa mäd ett o, af orsak at de inte är så flytande bokstaf. Så skrifwer man hwad, qvid ok icke hwaad. Dock likwäl at undwijka en så stoor mångfaldighet må man wäl skrifwa mood, good, blood, glaad, baad, rand, weed lignum men ved eller wid, apud: »wed körkian», »we strömen», »wed älfwen». Huus, ruus, luus, raas rabies.
4. Anmoda, förmoda, bada, glade, Glada etc.
Men när som den siste Consonanten i mood, good, blood får en Lyding efter sig, går däd ena o bort; s. t. e. förmoda, håll'n meg te goda, Glada milvus, bada balneo interesse, ok icke förmooda, gooda, glaada, baada. Orsak, at de inte lijtar meer på den före- utan på den eftergående Lydingen. Ok hwad som om de här är sagdt, wari sagdt om alle andre t'åf samme beskaffenhet.
Weta scire, efter somlige säija wetta ok somlige weeta. Här af slutes, at man mått skrifwa bruuk, bruka, huus, hysa, raas, rasa, en stoor, någre store.
5. Död, röd, gräs, köp.
Efter som en Tweklang äller Diphtongus är i sig sjelf dubbel, så behöfwer han inte meer fördubblas. Skrijf död, röd, gräs, fiäs, män, förmån eller mohn, förmohn, lås serra, bås, koo-bås locus vaccæ in stabulo, stök i köket, Gök Cuculus; samtåcke de döde, röde, köpe ok inte dööde, rööde, dööd, rööd; wore fyre Lydingar, som somlige bruke.
6. Född.
När tweklangen moot Natur'n måtte pronuncieras foort, måtte ok föllja dubbel bij-låt. Lijkwäl skrifwer man röst, höst, präst, mäst, häst. Enstafwelige Rootord, som lycktas på lyding, skrifwas mäd
