Mitt tycke om denna skrifwe-reedan är så, at däd är ondt så wäl här som annorstädes at tjena twå Herrar. När man wil hafwa sitt anseende på twå personer, twå nyttigheter i en tings förrättande, ska dä wara lycka, om dä ska gå ann. Man haltar då på båda sijdor, ok som han sielf går illa, så gå ok gemenli hans saker. Båda twå är halft, men twå halfwe göra där knapt ett helt. Dä' blijr stymp-wärck åf, flikk-wärck, så framt man icke resolverar sig til ett-dera ok drifwer däd foort mäd friskt efter-tryck.
I skrifwande har fulle daglige taalbruket högste rätten, ok bör fördenskull skrifwas werd el. wärd mundus. Ok borde ok Fransosen skrifwa complimang, anseignemang för enseignement. Etymologien skulle åter således klaga sig, at barnen inte wille kännas wijd sine föräldrar. Örter som öfwerföres i främmande länder måtte grannt acktas, at icke rooten förgår. Så wille etymologien, at man skulle skrifwa insignenient, efter som däd kommer af in ok signum, signare. Så kommer ok skrifbruket, som ofta fölljer hvarken Etymologien eller Talet ok står på sin rätt, tåcksom och, ock. Stundom säges likwäl ock, ock-så, mäst og.
Skulle iag utkåra ett-dera partijt, toge iag heller wid Taalbruket än Etymologien ok Skrifbruket. Iag wil skrifwa werd eller wärd, derföre at folket säger wärd, ok lemna åt de Lärde at leeta efter ursprung, om dä kommer af wirra, wirla, hwirfla eller hur de wile: Iag wil skrifwa wärd, derför at folke säger så, oaktat at Tysken säger welt ok Holländaren werelt; ty hvad har iag i min skrifning mäd dem at beställa? Iag wil skrifwa Wärd, derföre at folke säger så, fastän Wärd betyder okså wärdig (»han är henne wärd»), fastän wärd ändå betyder en Huus-wärd eller Huus-herre på köpet (»han är min wärd»). Alt tåcke hörs eller måtte höras af contextu eller sammanhanget, ok står iag inte i taal ok säger, när iag talar om Wärden, ock-dera wärden iag menar, antingen mäd l eller utan l, hwarför' ska' iag så nödwändigt tekna't i skrifwande, emädan samme förstånd sitter i ögat, när dä' läser, at förstå håckendera iag menar, som i örat, när dä' talas. Så om andre; om iag säger en miöl-lår, förstår wäl ögat, at däd inte är ett Pijg-lår.
Men däd wärsta är, at talbruket är så åtskilligt. Hwart Landskap i Swerjes rijke har någon särdeles Taal-art. Grund-oohlen, som Gud, Himmel, Herre, stool, huus etc. komma fulle mäst öfwerens all-staans, men böijelserne, utspråket ok hopsättningen är inte alti sammeledes. Däremoot måtte wij finna något råd ok någon utwäg. Wällj' ut dä' bästa af allehanda dialecter ok seen skrif
