tu qwinfolk; En Hustru, twå Hustrur. Så at om man wil weta, när man ska' sättja twå eller tu, så må man sij på singularem. »Twå ögon» är gali, ty däd heter »ett öga», derför måst iag säija: tu ögon; så: tu öhron, twå händer, twå fötter, tu Hufwun etc.; »i tu åhr» är bätter sagdt än »i twå åhr»; elljes brukar man twänne utan könets åtskilnad: twenne karar, twenne pijgor, twänne huus, så ok trenne. Må dä skulle skrifwas en kaar ok e pijga eller en pijga, min syster, min broor etc.?
Ehr stundom för eder, ty d är där inte af roten (Ihr). Ehre för edre.
Laat för åtburd wore fulle ett wackert ord, men däd kommer
så i twetydning mäd laat piger. Dock kan däd wäl gå an.
I Lustwijns wijsa:
Wackra seder gör iag heder,
wackra later, wackra dater,
wacker fogel, wacker fiäder,
wacker flicka, wackra kläder.
I Bibeln stå en hoop böijelser, som nu inte meer brukas, som Konungenom, ablativus ok dativus. »Tacker Herranom«, gratias agite domino el. benedicite domino. »Jag haf'r undfått af Herranom, thäd iag ok eder gifwit hafwer», så Konungenom etc.; i foem: e, a. »Uti hwassen wid strandene af Elfwene», hwarföricke »wid älfstranden»? »Ena Hebreeska Qwinno som dija gifwer, at hon ammar sig barnet up.»
»Sweijes egit gagn ok bästa angående», så är bruket; men skrijf likwäl: »Sweijes egne gagn ok bästa». Så »ded är hans egne gagn ok bästa».
»Hafwa mootbärande tilgång», etre de difficile abord.
Ni måst gå retenu här i Hofwet, Tänkia twå gångor på Eder gärning.
En wäl wänd passion, bien tournée: une belle amour.
Hafwa Läpparne wäl borderade, wäl giorde, wackre.
Han lemnar allestädes des traces tåf sig sielf, han har Horungar allstäds.
En oskyldig Lögnens complice. En nattmössa.
»Man finner inte som kan arrestera uti den här boken», intet gott.
»Den här karns gärningar äre förmummade, förlarfwade», han sicktar inte dijt ä' synes.
»Hans huus är plantsäng af ärligt folk».
