denna kallelse: Låt oss gå upp i Herrans hus! Han går dit med hunger och törst efter lifsens bröd och watten, och de stunder, han der tillbragt, räknar han för de lyckligaste i sin lefnad. Han kan icke lefwa, utan att i den tysta kammaren utgjuta sitt hjerta för Gud, och ej sällan derwid känner han en försmak af himmelens glädje och kastar en blick på den ewiga härligheten.
En ogudaktig eftersinnar ej, att hans barn hafwa odödliga själar. Om de endast äro friska och raska, om de göra lycka i werlden, om han kan skaffa dem föda och kläder samt arf, då tror han sig uträttat allt fullkomligt wäl. Hwad deras själ angår, derom bekymrar han sig alldeles icke. De uppwäxa i syndiga wanor, i okunnighet om Gud och sin Frälsare. Oaktadt Evangelii klara ljus, som sprider sig omkring dem, äro de i djupt mörker, och nästan lika okunnige om Evangelii sanningar, som en hedning. Så förhåller det sig med många hus. De föräldrar, som ej bekymra sig om sina barns andeliga och ewiga bästa, kan man med skäl kalla ogudaktiga.
Åter den som fruktar Gud, anser barnens tillstånd i ewigheten wara ett hufwudsakligt föremål för sin omtanka. Han söker gifwa dem ett djupt intryck om det medfödda förderfwet, om deras ondskefulla hjerta, om deras fel och brister, och följakteligen om nödwändigheten af Guds nåd i Christo Jesu, uppenbarad genom Evangelii predikan. Han önskar mer, att hans barn må blifwa sanna Christna, dygdiga och förnuftiga menniskor, än utmärkte genom lysande egenskaper, genom rikedom och anseende. Hans trogna råd till dem blifwer: ”Söker förnämligast efter Guds rike.”
Läsare! om du kännes wid den målning, jag gifwit på en ogudaktig; om ditt samwete säger dig: ja, just så tänker,
