6
le Desireux; giv akt på det runda hålet i ringbrynjan på vänstra bröstet; kan icke förklaras; man tror att det åstadkommits medelst en kula efter uppfinningen av eldvapen — möjligen på elakhet av Cromwells soldater.»
Min nya bekantskap log — icke ett modernt leende utan ett som säkert kom ur bruk för många, många hundra år sedan — samt mumlade som för sig själv:
»Vet ni vad? Jag såg när det gjordes.» Och efter en paus tillade han: »Jag gjorde det själv.»
Jag hade knappt hunnit hämta mig från den likt en elektrisk stöt verkande överraskningen — och han var borta.
Hela den aftonen satt jag framför min brasa på värdshuset Warwicks vapen försjunken i en dröm om gamla tider, under det att regnet slog mot fönstren och vinden tjöt kring takskägg och knutar. Allt emellanåt läste jag litet i sir Thomas Malorys förtjusande bok, njöt av dess högtider av underverk och äventyr, inandades doften av de föråldrade namnen och — så drömde jag åter. Då det äntligen blev midnatt läste jag ännu en saga som s. k. »sängfösare». Den följer här:
Hur sir Lancelot dödade tvenne jättar och befriade ett slott.
En gång blev han överfallen av två stora jättar, fullt beväpnade, utom vad angick deras huvuden, och med ett par förfärliga klubbor i händerna. Sir Lancelot satte sin sköld framför sig, avvärjde den enes slag och klöv den andres huvud. Då kamraten såg detta, sprang han sin väg som om han blivit galen av fruktan för de hemska slagen och sir Lancelot satte efter honom så fort han orkade, högg honom i axeln och klöv honom på mitten. Därefter gick sir Lancelot in i salen och möttes av sextio fruar och tärnor, som alla knäböjde för honom och tackade Gud och honom för sin befrielse. Ty, herre, så sade de till honom, de flesta av oss ha under de sista sju åren varit deras fångar och vi ha fått utföra alla slags arbeten i silke blott för maten och vi äro alla förnäma adelsdamer och välsignad vare den stund, o riddare, då du föddes; ty du har utfört den ädlaste av alla ridderliga handlingar i världen, det kunna vi intyga, och alla bedja vi att du ville säga oss ditt namn, på det vi må kunna berätta för våra vänner vem som befriat oss ur fängelset. Sköna damer, sade han,
