mitt namn är sir Lancelot från sjön. Och så lämnade han dem och bad Gud vara med dem. Därefter besteg han sin häst och red genom många underliga och vilda länder, genom många vattendrag och dalar och illa fick han fara. Till sist hade han dock den lyckan att en dag, då det led mot kvällen, komma till en vacker boning, i vilken han fann en förnäm gammal dam, som bjöd på husrum och god kost för honom och hästen. När tiden var inne fördes han upp i en prydlig vindskammare över porten och där stod hans säng. Sir Lancelot avväpnade sig nu, lade sin rustning bredvid sig, gick till vila och somnade. Kort därefter kom det någon ridande och knackade med stor brådska på porten. Då sir Lancelot hörde detta, steg han upp, såg ut genom fönstret och varsnade i månskenet tre riddare, som kommo ridande efter den förste och alla tre anföllo de denne med sina svärd, men han vände sig, som det en riddare anstår, mot dem och försvarade sig. Sannerligen skall jag inte hjälpa den där mannen, sade sir Lancelot, ty det vore en skam, om jag lät tre riddare strida mot en, och om han dödades, hade jag del i hans död. Och så tog han sitt harnesk och sänkte sig medelst ett lakan genom fönstret till marken till de fyra riddarna. Och sir Lancelot sade med hög röst: Vänden er mot mig, I riddare, och upphören att slåss med den där riddaren. Och då lämnade de alla tre sir Kay och angrepo Lancelot och det blev en stor strid, ty alla tre hade stigit av och riktade många slag mot sir Lancelot och ansatte honom från alla håll. Sir Kay reste sig då upp för att hjälpa sir Lancelot. Nej tack, sade denne, jag vill inte ha er hjälp. Om ni vill ha min, så lämna mig ensam med dem. Sir Kay, som gärna ville göra riddaren till viljes, drog sig då åt sidan, och se, medelst sex slag hade sir Lancelot sträckt dem alla till marken.
Och då började de alla skrika: Herr riddare, vi giva oss för er och er makalösa styrka. Vad det beträffar, sade sir Lancelot, vill jag inte veta av att I given er för mig, utan given er i stället för sir Kay, seneschallen. På det villkoret skänker jag er era liv, i annat fall icke. Ädle riddare, svarade de, det göra vi ogärna. Vad sir Kay beträffar, jagade vi hit honom och skulle ha övermannat honom, om icke ni varit. Att ge oss för honom vore det därför ingen reson i. Jaså, sade sir Lancelot, men tänken noga efter, ty här gäller det att välja mellan död och liv. Given I er, så må det bli åt sir Kay. Ädle riddare, sade de då, för att rädda våra liv lyda vi er befallning. I så fall, sade sir Lancelot, skolen I nästa pingstdag gå till kung Arturs hov och där skolen I giva er åt drottning Guenever och söka tillvinna er hennes nåd och barmhärtighet och säga, att sir Kay skickat dit er för att bli hennes fångar. — På morgonen steg sir Lancelot tidigt upp och sir Kay
