98
grannriket. »Kungar» och »kungariken» var det lika gott om i Britannien som det på Josuas tid varit i det lilla Palestina, där de måst ligga och sova med krökta knän, ty de kunde icke sträcka ut dem, om de inte hade pass.
La Cote var mycket nedslagen, ty här hade han erfarit den största motgången under hela sin kampanj. Han hade inte blivit av med en enda tvålbit och ändå hade han anlitat yrkets alla knep och till och med tvättat en eremit, men eremiten dog. Detta var mycket ledsamt, ty det nötet skulle nu bli ansett som martyr och intaga sin plats bland helgonen i den romerska kalendern. Så klagade den stackars sir La Cote Male Taile och hans sorg var ganska stor, så att mitt hjärta blödde för honom. Jag kände mig manad att trösta och lugna honom och sade därför:
»Upphör att sörja, vackra riddare, ty detta är icke ett nederlag. Vi ha huvud, ni och jag, och för män med huvud existera inga nederlag utan blott segrar. Låt oss se om vi icke kunna vända denna skenbara olycka till vår fördel, till en reklam för vår tvål — ja, den mest anslående vi någonsin kunnat hitta på, en reklam som skall förvandla Washingtonbergets nederlag till en Matterhornseger. Vi skola på ert reklambräde sätta: ’Beskyddad av de utvalda’. Vad säger ni om det?»
»En i sanning underbar idé!»
»Som en liten anspråkslös enradsannons är den verkligen inte så illa.»
Och så skingrades den stackars kolportörens svårmod. Han var en tapper man och hade i sina dagar utfört stora hjältebragder. Hans ryktbarhet grundade sig dock förnämligast på händelserna under en färd lik min dåvarande. Han hade en gång anträtt den tillsammans med en ungmö vid namn Maledisant, som var lika ferm med sin tunga som Sandy, fastän på ett annat sätt, ty hennes tunga utstötte ej annat än smädelser och hån, då däremot Sandys melodi gick i vänligare tonart. Jag kände mycket väl till hans historia och visste därför hur jag skulle tolka det medlidande som låg över hans
