Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99

ansikte då han sade mig farväl. Han trodde nog att jag hade det tämligen svårt.

Sandy och jag avhandlade hans historia då vi redo framåt och hon sade, att La Cotes otur förskrev sig från början av den där utflykten. Kungens narr hade nämligen kastat omkull honom första dagen, och i slika fall är det sed, att flickan deserterar till segraren, men det gjorde inte Maledisant. Hon envisades även efteråt att fasthålla vid honom trots alla hans nederlag. Men, inföll jag, antag att segraren vägrade att mottaga sitt byte? Hon sade, att någonting sådant gick inte för sig — han måste. Han kunde inte vägra; det skulle inte vara korrekt. Det tecknade jag mig till minnes. Om Sandys musik någon gång blev alltför besvärlig, skulle jag låta en riddare göra kål på mig, i hopp att hon komme att desertera till honom.

I rättan tid ropade vakterna på slottsvallarna an oss och sedan vi växlat några ord med dem blevo vi insläppta. Jag har ingenting roligt att berätta om det besöket, men någon missräkning var det icke ty jag kände genom ryktet mrs le Fay och väntade mig inte något nöje. Hela riket hyste fruktan för henne, ty hon hade inbillat alla, att hon var en riktig trollpacka. Alla hennes företag voro elaka och hennes instinkter demoniska. Hon var alldeles proppfull av kallblodig ondska. Hela hennes historia var svart av brott och bland dessa brott hörde mord till de vanliga. Jag var mycket nyfiken att få se henne — lika nyfiken som om jag skulle fått se satan själv. Till min överraskning var hon vacker; de svarta tankarna hade icke gjort uttrycket frånstötande, åldern hade icke satt rynkor på hennes silkeslena hud eller förstört dess blomstrande friskhet. Hon kunde ha gällt för den gamle Uriens' dotterdotter, man hade kunnat taga henne för en syster till hennes egen son.

Det första vi väl kommit inom slottsportarna, befalldes vi att inställa oss hos henne. Kung Uriens var tillstädes — att döma efter utseendet en beskedlig gammal man med kuschad min — och även sonen, sir Uwaine le Blanchemains, som jag naturligtvis intresserade mig för, på grund av en sägen som visste att förtälja, att han en gång ensam