Hoppa till innehållet

Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

somliga gifta och hade egna småttingar — ty ingen av dem alla hade dött. Föreställ er den demoniska drottningens illistiga ränker! Hon hyste ett alldeles särskilt hat till denne fånge och hon hade själv hittat på alla begravningarna för att riktigt plåga honom. Det största snilledraget var naturligtvis att låta en i familjen leva kvar, så att mannen nästan skulle pina ihjäl sig med sina gissningar.

Om inte jag gripit in, hade han aldrig blivit frigiven. Morgan le Fay hatade honom av hela sin själ och hade aldrig veknat i sina känslor. Och dock hade hans brott mera begåtts av tanklöshet än till följd av sedligt fördärv. Han hade sagt, att hon hade rött hår och det hade hon också, men det var inte sättet att tala om det. När rödhåriga personer höja sig över en viss grad på samhällsskalan blir deras hår guldfärgat eller kastanjebrunt.

Tänk bara: bland dessa fyrtiosju fångar funnos fem vilkas namn, brott och inskrivningsdata icke längre voro kända! En kvinna och fyra män — alla krokryggiga, skrynkliga och förståndsslöa åldringar. Själva hade de för länge sedan glömt dessa detaljer eller hade åtminstone ganska svävande teorier angående dem — visste ingenting bestämt och berättade aldrig två gånger samma sak på samma sätt. Den rad av präster som efter varandra haft i uppdrag att dagligen bedja med fångarna och påminna dem om att Gud satt dit dem i ett eller annat vist syfte samt lära dem att tålamod, ödmjukhet och underkastelse under förtryck var vad han älskade att se hos folk av de lägre klasserna, hade visserligen traditioner angående dessa stackars människoruiner men ingenting vidare. Dessa traditioner voro för övrigt av ringa värde, ty de rörde endast fängelsetidens längd men icke förbrytelsernas art. Och icke ens genom traditionens tillhjälp kunde någonting annat konstateras än att ingen av dessa fem fångar sett dagsljuset på trettiofem år. Huru mycket längre de varit berövade denna välsignelse, kunde man ej gissa sig till. Kungen och drottningen visste ingenting annat om dessa arma varelser än att de liksom tronen tagits i arv från en föregående firma. Intet av deras historia hade bifogats deras personer, följaktligen