er rätt, så dödade sir Gawaine sju av hans söner och ändå hade han kvar sju, som sir Marhaus och jag bekrigade. Och så den där ungmön om sextio vintrar som i sin frostbitna skönhet företog så långa utflykter — Hur gammal är ni, Sandy?»
Det var första gången hon teg då jag tilltalade henne. Kvarnen måtte ha blivit stängd i och för reparation eller något dylikt.
TJUGONDE KAPITLET.
Jättens slott.
Mellan klockan sex och nio tillryggalade vi tio mil, som ju var ganska mycket då hästen bar tredubbel börda — man, kvinna och järnrustning. Sedan stannade vi och mojade oss i flera timmar under några träd vid en klar bäck.
Bäst det var kom en riddare ridande och när han närmade sig hörde vi en entonig låt och jag kunde märka, att han svor och förbannade. Jag blev ändå glad att han kom, ty jag såg att han bar ett reklambräde, på vilket i glänsande guldbokstäver lästes:
Begagna Petersons profylaktiska tandborste. Högsta modet!
Jag blev glad att han kom, ty av detta tecken förstod jag, att han var en av mitt folk. Det var helt enkelt sir Madok de la Montaine, en stor och grov karl, vars största berömmelse var att han en gång varit på vippen att kasta sir Lancelot över hästsvansen. Länge var han aldrig tillsammans med en främling utan att finna anledning att rycka fram med detta storslagna faktum. Men det fanns ett annat faktum av nästan samma valör, som han aldrig oåtspord meddelade men icke heller förteg när han blev tillfrågad och det var, att skälet varför han inte fullt lyckades var, att han avbröts genom att själv få åka över hästsvansen. Den mycket oskyldiga och
