134
»Det har ingen gjort. Vi ha bara kommit hit ändå.»
»Det var verkligen ett högst besynnerligt tilltag. Det är en fräckhet som icke kan beundras. Vi marschera helt ogenerat in i en annans hus och proppa det alldeles fullt med den enda värderika adel solen ännu upptäckt på vår jord, och så visar det sig, att vi inte ens känna ägaren till namnet. Hur kunde ni våga att ta er en sådan oerhörd frihet? Jag antog naturligtvis att detta var ert hem. Vad skall väl ägaren säga?»
»Vad han skall säga? Han kan väl inte annat än tacka oss.»
»Tacka oss för vad?»
Hennes ansikte uttryckte bryderi och förvåning:
»I sanning, du bryr min hjärna med besynnerliga ord. Kan du verkligen tro, att någon av den mannens stånd två gånger i sitt liv får den äran att mottaga sådana gäster som de vilka, tack vare oss, i dag hedra hans hus?»
»Nej, det kan ni ha rätt i. Det är nog alldeles säkert första gången han blivit så hedrad.»
»Då skall han väl också vara tacksam och visa det genom erkännsamt tal och tillbörlig ödmjukhet. I annat fall vore han en hund och hundars arvtagare och förfader.»
Jag började finna situationen obehaglig och den kunde kanske bli det än mera. Det torde kanske vara bäst att mönstra svinen och draga från stället. Därför sade jag:
»Dagen skrider framåt, Sandy. Låt oss sammankalla det adliga sällskapet och draga vidare.»
»Varför det, vackra herre och Bas?»
»Det är väl meningen att vi skola föra hem dem eller hur?»
»Har man hört på maken! De äro från jordens alla trakter. Var och en måste draga till sitt eget hem. Tror ni, att vi skulle hinna med alla dessa resor under ett liv så kort som det han utstakat, som skapat livet — och döden också med tillhjälp av Adam, som medelst synd, begången genom påverkan av sin äkta hälft, vilken i sin ordning förledd av den stora människofienden, ormen, som kallas Satan, före tidens morgon vald och utsedd till detta onda verk genom överväldigande hätskhet och avund, alstrad i hans hjärta genom en lumpen ärelystnad,
