Vi kommo fram till munkklostret innan det blev mörkt och där fingo de manliga gästerna bo, då däremot kvinnorna skickades över till nunneklostret. Klockorna voro nu alldeles i närheten och deras högtidliga dån träffade örat som ett domens budskap. En vidskeplig förtvivlan hade gripit varje munks hjärta och gav sig till känna i hans spöklika ansikte. Överallt visade sig dessa svartkåpade, sandalförsedda, glåmiga vålnader, skymtade än här än där och försvunno, ljudlöst som bilderna i en mardröm och lika hemska som dessa.
Den gamle abbotens glädje över att få se mig var rörande — lockade till tårar — men det var han som göt dem. Han sade:
»Töva icke, min son, utan grip dig an med ditt räddningsverk. Om vi inte skaffa hit vattnet igen och det snart, äro vi ruinerade och det goda verk som fortgått i två hundra år måste sluta. Och se till att du gör det med trollmedel som äro heliga, ty kyrkan tål icke, att ett verk till fromma för hennes sak fullgöres med djävulsk trolldom.»
»När det är jag som utför verket, fader, kan ni vara trygg för att ingen djävulsk trolldom är med i spelet. Jag skall ej anlita några konster som komma från den onde — jag anlitar endast sådana element som äro skapade av Guds hand. Men månne Merlin följer så strikt heliga riktlinjer?»
»Nog sade han, att han skulle göra det, min son, nog sade han det och svor att hålla sitt löfte.»
»Låt honom i så fall fortsätta.»
»Men inte måtte ni väl tänka sitta och se på utan att hjälpa till?»
»Det går inte för sig att blanda metoderna, fader; det strede också mot yrkesmässig takt. Två idkare av samma yrke böra icke underbjuda varandra. Då vore det bättre att vi båda avsade oss saken — därhän ginge det väl ändå till sist. Merlin har kontrakt på det. Ingen annan kan befatta sig med det förrän han avstår.»
»Men jag skall taga det ifrån honom. Vi äro i en förfärlig klämma och min åtgärd kan försvaras på grund därav. Och även om så icke vore, — vem stiftar väl
