Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

156

»Och då menar ni också, att när han säger att ingen kan bryta förtrollningen —»

»Ja, då han säger det, säger han något som icke med nödvändighet är sant. Det gives omständigheter, under vilka ett försök att bryta den skulle ha någon utsikt — jag menar någon liten utsikt — att lyckas.»

»Och de omständigheterna —»

»Å, de äro ej svåra att framkalla. De äro följande: jag vill ha brunnen och dess område till en halv eng. mils utsträckning helt och hållet för mig själv, från solnedgången i dag tills jag upphäver förbudet. Ingen får utan min särskilda tillåtelse gå över den angivna marken.»

»Är det allt?»

»Ja.»

»Och ni fruktar icke att försöka?»

»Inte det allra minsta. Det händer att man misslyckas, det är klart; det händer också att man lyckas. Man kan försöka och jag är färdig att taga risken. Jag får ju mina villkor uppfyllda?»

»Såväl de omnämnda som alla ni ytterligare vill nämna. Jag skall utfärda påbud i den riktningen.»

»Vänta», sade Merlin med ett ondskefullt leende. »Ni vet väl, att den som skall försöka bryta denna förtrollning måste känna den där andens namn?»

»Ja, jag känner hans namn.»

»Och vet ni också, att kännedomen därom icke är tillräcklig, det fordras också att man kan uttala det? Ha ha! Visste ni det?»

»Ja, även det visste jag.»

»Jaså, ni var i besittning av det vetandet! Är ni galen? Har ni lust att uttala det namnet och dö?»

»Att uttala det? Ja visst. Jag skulle uttala det om det också vore walesiskt.»

»Då är ni dödens man och jag går och talar om det för Artur.»

»Det gör ni rätt i. Tag ni er nattsäck och laga er i väg. Vad som passar er bäst, John W. Merlin, är att gå hem och syssla med väderleken.»

Den spiken drog och han blinkade, ty en sämre väderleksspåman fanns det inte i hela riket. Så fort han be-