fallde upp stormsignalerna längs kusten, blev det en veckas stiltje och var gång han spådde vackert väder, regnade det småsten. Men jag behöll honom ändå på väderleksbyrån, för att han skulle undergräva sitt rykte. Den där piken retade honom emellertid och han sade, att han i stället för att begiva sig hem och anmäla min död skulle stanna kvar och ha nöje av den.
Mina båda experter anlände på kvällen, tämligen trötta, ty de hade färdats med forcerad hastighet. De hade med sig packmulåsnor och allt det jag behövde — verktyg, pump, blyrör, grekisk eld, hela kärvar av stora raketer, romerska ljus, färgade fyrverkeripjäser, elektricitetsmaskin och en massa diverse — kort sagt, allt som erfordrades till det allra ståtligaste underverk. De fingo äta sin kvällsvard och ta sig en tupplur och när det led mot midnatt begåvo vi oss ut genom en ödslighet så fullständig och tom, att den vida överträffade de fastställda villkoren. Vi togo brunnen och dess omgivningar i besittning. Mina gossar voro experter i allt möjligt, från stensättningen av en brunn till konstruerandet av ett matematiskt instrument. En timme före soluppgången var läckan fullkomligt lagad och vattnet började stiga. Vi stuvade då in fyrverkeripjäserna i kapellet och gingo hem och lade oss.
Innan middagsmässan slutat, voro vi åter vid brunnen, ty ännu återstod mycket att göra och jag var av affärsskäl fullt besluten att utfära undret före midnatt. Det är nämligen så, att om ett i kyrkans intresse utfört under äger rum på en vardag, är det värt ganska mycket, men kan det ske på en söndag, är det värt sex gånger mer. På nio timmar hade vattnet stigit till sin vanliga nivå, det vill säga det stod tjugutre fot under brunnsöppningen. Vi satte in en liten järnpump, en av de första som utgått från mina verkstäder vid huvudstaden; vi borrade hål i en stenreservoar, som var uppställd mot brunnskammarens yttermur och införde däri en del av ett blyrör, som var tillräckligt långt att nå kapellets dörr och sticka fram under tröskeln, där det flödande vattnet skulle kunna ses av de tvåhundrafemtio tunnland folk, som jag antog skulle vid rätt tid ha infunnit sig på den stora flata slätten nedanför denna lilla heliga kulle.
