Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
159

nedre del hade förvandlats till ett stort läger; vi skulle få gott hus, därom var intet tvivel. Redan tidigt på aftonen gjorde utroparna sina ronder och tillkännagåvo det stundande försöket, vilket bragte alla pulsar till feberhetta. Utroparna underrättade folket om att abboten och hans officiella följe skulle högtidligt tåga fram och intaga estraden klockan 10.30, intill vilken tid hela det område som stod inom mitt förbud måste hållas tomt. Klockringningen skulle då upphöra och detta tecken skulle innebära tillåtelse åt massorna att närma sig och intaga sina platser.

Jag var vid estraden, färdig att göra les honneurs, då abbotens högtidliga procession kom inom synhåll — vilket den icke gjorde förrän den var nära spärren, ty kvällen var mörk och stjärnlös och facklor voro förbjudna. Med processionen kom Merlin och intog en av de främsta platserna på estraden. För en gång höll han ord. Man kunde icke se de bortom det förbjudna området hopade skarorna, men i alla fall voro de där. I samma ögonblick som klockringningen upphörde, satte sig den täta folkmassan i rörelse och brusade över linjen som en stor svart våg, och under en halvtimme fortfor den att välla, varefter den tog fastare form och man hade kunnat gå — gå miltals — på en stenläggning av människohuvuden.

Nu inträdde en högtidlig teaterväntan, som räckte omkring tjugu minuter — någonting som jag för effektens skull beräknat. Det är alltid bra att låta åskådarna få tillfälle att driva upp sina förväntningar. Till sist bröts tystnaden av en ståtlig latinsk kantat, utförd av mansröster. Den rullade fram och förtonade i mörkret, som ett majestätiskt välljudsflöde. Även detta var min idé och det var en av de bästa effekter jag någonsin uttänkt. Då sången slutat, reste jag mig upp på estraden och räckte i två minuter ut händerna och höll ansiktet uppåtvänt — vilket alltid framkallar en djup tystnad. Därefter uttalade jag långsamt och med ett gripande allvar, som kom många hundra personer att darra och många kvinnor att svimma, detta hemska ord:

»Constantinopolitanischerdudelsackspfeifenmachergesellschaft».

I detsamma jag utslungade de sista stavelserna av detta