och korsade sig. »Måtte denna sömn lända till gagn för båda hans kropp och hans själ»
»Det gjorde den nog, om han sov», sade jag, »men kungen sover inte, han rider.»
Nu blev det oroligt igen — myndigheterna drabbade samman. Ingen visste vilken av oss båda man skulle tro. Främlingen visade mig förakt och sade:
»Många underbara spåmän och profeter har jag sett i mina levnadsdagar, men aldrig förr någon som kan sitta helt lugn och blicka in i tingens hjärta utan att anlita några besvärjelser.»
»Ni har levat i skogarna och till följd därav har mycket undgått er. Jag anlitar själv besvärjelseformler, som detta goda brödraskap väl vet — men endast vid betydelsefulla tillfällen.»
När det gäller sarkasmer är jag inte den som ger tappt. Repliken kom denne man att våndas. Abboten begärde upplysning om drottningen och hovet och fick följande svar:
»De sova allesammans, överväldigade av trötthet, de som kungen.»
Jag sade:
»Där ha vi åter en lögn. Halva antalet sysslar med sina nöjen, drottningen och den andra hälften av hovet sova icke, de rida. Nu kan ni kanske bli litet mera omständlig och säga oss vart kungen och drottningen och alla de som i denna stund rida med dem ämna sig?»
»De sova nu, som jag sade; men i morgon skola de rida, ty de anträda då en resa till havet.»
»Och var skola de vara dagen efter i övermorgon vid vespern?»
»Långt norr om Camelot och de ha då hunnit halvvägs på resan.»
»Återigen en lögn som sträcker sig etthundrafemtio mil. Deras resa är då icke bara halvgjord, den är avslutad och de skola vara här, i denna dal»
Det skottet förfelade icke sin verkan. Det jagade i högsta grad upp abboten och munkarna och kom trollkarlen att bäva i sitt innersta djup. Jag fortfor i samma anda;
