174
Man behöver bara höra en aristokrat tala om de klasser som stå under honom så känner man — i obetydligt förmildrad form — genast igen den verklige slavägarens min och ton; och bakom dem återfinnes slavägarens anda, slavägarens förslöade känsla. Båda äro de resultat av samma orsak: ägarens gamla medfödda vana att anse sig som en överlägsen varelse. Kungens domar voro ganska ofta orättvisa, men det berodde uteslutande på hans uppfostran, hans medfödda och oföränderliga sympatier. Han var lika olämplig för domarevärdigheten som en vanlig moder skulle vara som mjölkutdelerska till hungriga barn under nödår; hennes egna barn skulle alltid få litet bättre mjölk än de andra.
Ett ganska egendomligt fall underställdes kungen. En ung fader- och moderlös flicka, som rådde om ett ansenligt gods, gifte sig med en ung man, som hade ingenting. Flickans egendom låg inom ett seigneurie som kyrkan innehade. Stiftets biskop, ett övermodigt exemplar av högadeln, gjorda anspråk på flickans gods med stöd av att hon gift sig privat och på så sätt lurat kyrkan på en av dess rättigheter som lord till seigneuriet — den en gång förut omnämnda droit du seigneur. Straffet för vägran eller undandragande var konfiskering. Flickan försvarade sig med ett seigneuriets lordskap var förlagt till biskopen och att den rättighet som här åsyftades icke kunde överflyttas på någon annan utan måste utövas av lorden själv eller nedläggas. En äldre lag — och denna kyrkans egen — utestängde strängeligen biskopen från den rättighetens utövande. I sanning ett underligt fall.
Det påminde mig om någonting som jag läst i min ungdom om det sinnrika sätt varpå Londons åldermän anskaffade pengar för byggande av Mansion House.[1] En person som icke tagit sakramentet efter den anglikanska kyrkans ritus kunde icke i London bli sheriffkandidat. De frikyrkliga voro följaktligen icke valbara. De kunde icke tävla om de blevo tillfrågade, icke tjänstgöra om de blevo valda. Åldermännen, som helt visst voro yankees under förklädnad, hittade då på följande fintliga utväg: de utfärdade en förordning, som dömde var och en som vägrade
- ↑ Lordmayorns residens.
