att bli sheriffkandidat att böta 400 pund och var och en som vägrade att tjänstgöra sedan han blivit vald till sheriff att böta 600 pund. Och så grepo de verket an och valde dissenters i mängd, den ena efter den andra, tills de samlat 15,000 pund i böter. Och än i dag står det ståtliga Mansion House där för att påminna de skamsna borgarna om en längesedan förfluten och mycket beklagad dag, då en liga yankees smög sig in i London och spelade spratt av ett slag, som givit yankeesläktet ett enastående och ganska tvetydigt rykte bland jordens alla goda och heliga folk.
Flickans fall hade mycket som talade för sig — biskopens lika mycket. Jag kunde inte förstå hur kungen skulle reda sig. Men det gjorde han. Jag anför här hans domslut:
»Här föreligger ingen synnerlig svårighet, saken är så enkel att ett barn kunde förstå den. Om den unga fästmön sin plikt likmätigt hade talat väl vid sin länsherre, husbonde och beskyddare, biskopen, hade hon icke behövt lida någon förlust, ty biskopen kunde ha skaffat sig en dispens, som för tillfället satt honom i stånd att utöva sagda rätt och hon hade då fått behålla allt det hon ägde. Då hon emellertid svek sin första plikt, förlorade hon till följd därav allt. Ty den som håller sig fast vid ett rep, men skär av det ovanför händerna, måste falla. Det hjälper inte om den återstående delen av repet är stark och felfri, faran är lika stor ändå och det finner han. Kvinnans fall är i sanning oförsvarligt från början. Det är domstolens beslut, att hon till sagde lordbiskop avstår alla sina ägodelar intill sista slanten och dessutom bestrider rättegångskostnaderna. Nästa mål!»
Det blev ett sorgligt slut på den härliga smekmånaden, som icke räckt ett fjärdedels år. Stackars de unga makarna! Under dessa tre månader hade de levat i överflöd och njutit allt denna världens goda. De kläder och smycken de buro voro så fina och eleganta som den mest frisinnade tolkning av överflödsförordningen tillstadde det för personer av deras klass; och i dessa vackra kläder — hon gråtande mot hans axel, han sökande trösta henne med förhoppningsfulla ord, satta till misströstans melodi — gingo de från domstolen ut i världen, hemlösa, sänglösa, brödlösa. Inte ens tiggarna vid landsvägsdiket voro så fattiga som de.
Kungen hade emellertid kommit ur knipan och detta
