anträda färden, men jag föreställde honom, att det gick inte för sig. Ser ni, han hade ju bundit sig vid kungssjukan — jag menar lovat att bota den medelst vidrörande och det skulle inte varit rätt att svika det löftet. Saken skulle för resten ej vålla långt uppskov — botandet skulle ej taga mer än en kväll. Och jag ansåg, att han borde säga drottningen, att han ämnade sig bort. Då jag sade det, mulnade han och såg ledsen ut. Jag ångrade att jag talat, synnerligast då han helt sorgset sade:
»Du glömmer att Lancelot är här och när Lancelot är tillstädes, märker hon inte om kungen försvinner och bryr sig inte om vilken dag han kommer tillbaka.»
Jag bytte naturligtvis genast om samtalsämne. Ja, visst var Guenever vacker, det kan inte nekas, men på det hela taget var hon ganska slapp i sina grundsatser. Jag lade mig aldrig i det där, det angick mig inte, men det kostade på mig att se hur det gick till, det kan jag med sanning säga. Många gånger hade hon sagt till mig: »Sir Bas, har ni sett till Lancelot?» men om hon någonsin gick och längtade efter kungen, måtte jag inte ha varit i närheten då.
Arrangemangen för den där kungssjukaffären voro mycket lyckade — allt var så prydligt och väl ordnat. Kungen satt under en ståtlig tronhimmel och kring honom sutto en stor mängd präster i full skrud. I ögonen fallande såväl genom den plats han intog som genom sin dräkt var Marinel, en eremit av kvacksalvarslaget, som skulle introducera de sjuka. Runt omkring på det rymliga golvet ända bort till dörrarna lågo eller sutto de skrofulösa i en tät röra, under stark belysning. Det var som en tableau vivant — bara sken av att vara ordnat därtill, ehuru så icke var förhållandet. Åttahundra sjuka voro här samlade. Det hela var långtrådigt. För mig saknade det nyhetens behag, ty jag hade sett ceremonierna förr; snart fann jag det tråkigt, men hövligheten fordrade att jag höll ut. Läkaren var tillstädes av det skäl, att i dylika folksamlingar det alltid fanns ganska många, som bara inbillade sig vara sjuka och många som visste sig vara friska men eftersträvade den stora äran av fysisk beröring med en kung. Det fanns även åtskilliga, som föregåvo
