Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

186

sjukdom för att komma åt det mynt som åtföljde vidrörandet. Dittills hade detta mynt utgjorts av en liten, liten guldpenning, värd ungefär en tredjedels dollar. När man besinnar hur mycket som på den tiden kunde köpas för så pass mycket pengar och hur vanligt det var att vara skrofulös, när man inte var död, så förstår man, att den årliga kungssjukutdelningen för den regeringen motsvarade Flod- och hamnbillen i avseende på dess grepp i statskassan och för det tillfälle den beredde att skrapa till sig en mellangift. Jag hade därför beslutat att bota själva statskassan för kungssjukan. Jag satte sex sjundedelar av kungssjukanslaget i säkerhet en vecka innan jag begav mig från Camelot och befallde att återstående sjundedelen skulle omsättas i nickelslantar om fem cents värde samt överlämnas åt första kanslisten i kungssjukdepartementet. En nickelslant skulle således ersätta det lilla guldmyntet och göra samma nytta som det. Det tog kanske litet hårt på nickeln, men jag ansåg att den kunde tåla det. I allmänhet gillar jag inte så kallade mynttecken, men härvidlag ansåg jag dem användbara, ty det var i alla fall bara fråga om en gåva. Naturligtvis kan man efter hand minska en sedvanlig gåva — det brukar jag göra själv. Landets gamla guld- och silvermynt voro i regeln av antikt och okänt ursprung, men några av dem voro romerska; de voro illa formade, sällan rundare än månen en vecka efter sedan den var full; de voro hamrade, icke myntade och så nötta att inskrifterna voro alldeles oläsliga och sågo ut som bläddror. Jag höll före att en välformad, glänsande ny nickelslant med ett förstklassigt porträtt av kungen på ena sidan och av Guenever på den andra jämte ett fint och fromt motto skulle ta giftet ur skroflerna — lika bra som ett mynt av ädlare metall och slå mera an på de skrofulösa. Och jag hade rätt. Det prövades första gången på den här skaran och visade sig förunderligt verksamt. Besparingen var högst avsevärd, vilket framgår av följande kalkyl: vi berörde något över 700 av de 800 patienterna; enligt förut gällande tariff skulle det kostat staten omkring 240 dollars, men som det nu var kostade det bara 35 och inbesparade vi således omkring 200 i ett svep. För att uppskatta detta schackdrags fulla