Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

att förutsäga ting som ligga ganska nära, det andra i att förutsäga ting som genom sekler och tidevarv äro skilda från den närvarande stunden. Vilkendera av dessa gåvor anser ni för den större?»

»Helt visst den sistnämnda.»

»Ganska riktigt. Månne Merlin äger den?»

»Ja, delvis. Han förutsade hemligheter angående min födelse och blivande konungsliga värdighet tjugu år i förväg.»

»Men längre än så har han kanske inte gått?»

»Inte det jag vet.»

»Det utgör troligen gränsen för hans område. Alla profeter ha sin tidsbegränsning. Några av de stora profeternas tidsgräns har varit hundra år.»

»De äro antagligen ganska få.»

»Det har funnits två än större, vilkas tidsbegränsningar voro fyrahundra och sexhundra år och en vars tidsgräns omfattade sjuhundratjugu.»

»Bevara mig väl! Så märkvärdigt!»

»Men vad äro väl dessa i jämförelse med mig? Rakt ingenting.»

»Vad för något? Kan du verkligen skåda hän över en så stor tidrymd som —»

»Som sjuhundra år? Min kung, med klarheten i örnens syn genomtränger min profetiska blick denna vår världs framtid nära tretton och ett halvt århundrade.»

Ni skulle ha sett kungens ögon sakta vidga sig och lyfta jordens hela atmosfär i det närmaste en tum! Detta slog Brer Merlin ur brädet! Man behövde aldrig bevisa sina fakta för de där människorna, det var nog att endast beskriva dem och det föll aldrig någon in att betvivla ens påståenden.

»Det förhåller sig så», fortfor jag, »att jag mycket väl kunde profetera på båda sätten — det långa och det korta — såvida jag ville öva mig, men jag begagnar sällan annat än det långa sättet, ty det andra är under min värdighet. Det anstår bättre män av Merlins slag — de stubbsvansade profeterna, som vi kalla dem oss emellan. Naturligtvis piggar jag upp mig ibland och slungar ut en profetia av den mindre sorten, men det händer mig inte