stil som gjort honom misstänkt och som överstigit hans skenbara bildningsgrad, därför lagade jag alltid så att jag fick honom ur vägen för tillfället. Han stod då och såg på dem med hela sin själ och hans ögon glänste, hans näsborrar vibrerade som en krigshästs och jag visste, att han längtade efter ett nappatag med dem. Men vid middagstiden på tredje dagen hade jag stannat på vägen för att vidtaga ett försiktighetsmått, som påkallats av piskrappet som två dagar förut fallit på min lott. Jag hade emellertid sedan beslutat mig för att icke vidtaga det, ty jag var så ohågad att anlita det. Nu hade jag emellertid fått en ny påstöt. Bäst jag vandrade fram helt ouppmärksamt med rörlig mun och oansträngd intelligens, ty jag profeterade, snubblade jag, gjorde mig illa i tån och föll pladask i backen. Först var jag så tagen att jag inte kunde tänka, men så reste jag mig helt sakta och försiktigt och lossade remmarna på min kappsäck. I den låg dynamitbomben, omlindad med ull i en ask. Den var nog bra att ha med sig; den tiden torde komma, då jag med den kunde utföra ett värderikt under, men den var ganska oroande att ha på sig och jag ville inte be kungen bära den. Jag måste dock antingen kasta bort den eller tänka ut något ofarligt sätt att sällskapa med den. Jag tog upp den, stack den i min väska och just i detsamma kommo ett par riddare. Ståtlig som en staty stod kungen och tittade åt deras håll — han hade naturligtvis glömt sig igen — och innan jag fått fram ett varnande ord, var det tid för honom att hoppa undan, och lyckligtvis gjorde han det. Han hade trott, att de skulle hålla åt sidan. Hålla åt sidan för att undvika att trampa ned en föraktad bonde? Hade han väl nånsin gjort det själv — nånsin varit i tillfälle att göra det, om en bonde sett honom eller en annan ädel riddare i tid att spara honom det besväret? Riddarna ägnade emellertid icke kungen den allra ringaste uppmärksamhet; det var hans ensak att vara försiktig och om han inte hoppat undan, skulle han blivit både omkullriden och utskrattad.
Kungen hade råkat i vilt raseri och utslungade sina otidigheter och tillmälen med äkta kunglig kraft. Riddarna hade nu hunnit ett stycke ifrån oss. De gjorde halt, ofant-
