206
»Och ni kommer inte från godsherren?»
»Nej, jag är en främling.»
»Av fruktan för den Gud som med nöd och död hemsöker de oskyldiga ber jag er då att fly. Detta ställe ligger under hans och hans kyrkas förbannelse.»
»Låt mig komma in och hjälpa er — ni är sjuk och har bekymmer.»
Jag hade nu något vant mig vid mörkret därinne. Jag kunde se hennes ihåliga ögon fästas vid mig. Jag kunde se hur utmärglad hon var.
»Jag har ju sagt er att stugan står under kyrkans bann. Rädda er och gå innan någon vandringsman får se er och anmäler er.»
»Oroa er inte för mig. Jag frågar inte efter kyrkans bann. Låt mig hjälpa er.»
»Måtte alla goda andar — om det finns några sådana — välsigna er för det ordet. O Gud, att jag hade några droppar vatten! Men glöm, glöm att jag sade det och fly, ty här finnes något som även den vilken icke fruktar kyrkan måste frukta. Jag menar den sjukdom jag dör av. Lämna oss, du tappre, gode främling och tag med dig den varma, uppriktiga välsignelse som en bannlyst kvinna kan giva.»
Men innan hon slutat tala hade jag ryckt till mig en träskål och sprungit förbi kungen på min väg till källan. Den låg några alnar från stugan. När jag kom tillbaka och steg in, var kungen redan därinne och höll på att öppna luckan för fönsterhålet för att släppa in luft och ljus. En avskyvärd stank fyllde rummet. Jag förde träskålen till kvinnans läppar och när hon ivrigt fattade den med sina klor, gick luckan upp och ett starkt ljus strömmade över hennes ansikte. Kopporna!
Jag sprang till kungen och viskade i hans öra:
»Fort ut härifrån, sire! Denna kvinna håller på att dö av den sjukdom som för två år sedan härjade i Camelots utkanter.»
Han rörde sig inte ur fläcken.
»Jag ämnar sannerligen stanna kvar — jag vill också hjälpa.»
Åter viskade jag:
