»Konung, det får ej ske. Ni måste gå.»
»Ni menar väl och ni talar inte så dumt. Men det vore skam för en kung, om han kände fruktan, och skam för en bältprydd riddare, om han drog undan sin hand där hjälp är av nöden. Minsann jag går härifrån. Det är ni som måste gå. Kyrkans bann drabbar icke mig, men det förbjuder er att vara här och hon kommer att låta sin hand falla tung på er, om hon blir underrättad om er överträdelse.»
Det var alldeles förskräckligt att han skulle vara på ett sådant ställe och det kunde kosta honom livet, men det tjänade till intet att resonera med honom. Om han ansåg, att hans ridderliga ära här stod på spel, så var det ingenting mera att säga, det insåg jag. Jag lät därför ämnet falla. Nu talade kvinnan:
»Vackra herre, vill ni stiga uppför den där stegen och sedan underrätta mig om vad ni funnit? Var inte rädd att säga det uppriktigt, ty det gives tider, då inte ens en mors hjärta kan brista — emedan det redan är brustet.»
»Dröj här nere», sade kungen, »och giv kvinnan något att äta. Jag går» Och han ställde ifrån sig ränseln.
Jag ämnade förekomma honom, men kungen hade redan gått. Han stannade och blickade ned på en man, som låg i skymundan och inte hittills märkt oss eller sagt något.
»Är det er man?» frågade kungen.
»Ja.»
»Sover han?»
»Ja, Gud ske lov, han har nu sovit i tre timmar. Hur skall jag kunna nog tacka! Mitt hjärta vill brista av tacksamhet för den sömn han nu sover.»
Jag sade:
»Låt oss vara försiktiga, så att vi inte väcka honom.»
»Det har ingen fara, ty han är död.»
»Död?»
»Ja, hur skönt är det inte att veta det. Nu kan ej längre någon skada eller skymfa honom. Nu är han i himmeln och är lycklig; och är han inte där, så är han i helvetet och är nöjd, ty på det stället finns det varken abbot eller biskop. Tänk hur länge vi älskat varandra
