Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
211

och godsägaren, ty deras andelar i den ledo också skada. Till sist åto böterna upp skörden och de togo alltihop och läto oss för deras räkning inbärga den utan vare sig kost eller lön. Vi fingo svälta. Men så kom det värsta då jag, från vettet av hunger och av sorg över mina gossar och över att se min man och mina små flickor i trasor, nöd och förtvivlan, for ut i hädelse mot kyrkan och kyrkans sätt att gå till väga. Det är nu tio dagar sedan dess. Jag hade insjuknat i den här sjukdomen och det var till prästen jag sade orden, ty han hade kommit för att förebrå mig min brist på ödmjukhet under Guds tuktande hand. Han berättade min förbrytelse för sina överordnade. Jag var hårdnackad, alltså föll Roms bann över mitt huvud och över alla mina älskades.

Från den dagen undveko oss alla och drogo sig för oss med fasa. Ingen har kommit hit för att höra efter om vi leva eller ej. Alla de andra i huset insjuknade. Men då ansträngde jag mig, som man ju gör då man är maka och mor, och steg upp från bädden. Föga hade de i alla händelser förmått att äta och mycket litet hade de att äta. Men vatten fanns det ju, och det gav jag dem. Hur hade de ej längtat efter det, hur välsignade de det icke! Men så kom slutet i går; min styrka brast. I går såg jag sista gången min man och mitt yngsta barn vid liv. Och här har jag legat alla dessa timmar — dessa långa år, ville jag säga — och lyssnat, lyssnat efter något ljud däruppifrån —»

Hon kastade en skarp, snabb blick på sin äldsta dotter och utbrast: »O, min älskling!» i det hon slöt den stelnande gestalten i sina svaga men skyddande armar. Hon hade känt igen dödsrosslingarna.