210
upprörde. åter hennes känslor och ännu en hjärtslitande scen följde. Men så hittade jag åter på någonting avledande och bad henne i korthet berätta sin historia.
»Den känner ni nog till», sade hon, »själv har ni säkert erfarit detsamma, ty ingen av vårt stånd i Britannien undgår det. Det är den gamla, så ofta upprepade sagan. Vi arbetade, strävade och hade framgång. Med framgång menar jag, att vi levde och att vi inte dukade under. Mera än så får man inte begära. Inga bekymmer kommo, som vi inte kunde överleva — först det här året förde dem med sig. Men så kommo de alla med ens, om jag så får säga, och överväldigade oss. För flera år sedan planterade herrgårdens ägare åtskilliga fruktträd på vår farm — på dess bästa jord till på köpet — vilket var både skamligt och orätt —»
»Men det var hans rättighet», inföll kungen.
»Det förnekar väl ingen. Om lagen betyder något, så är allt som är godsherrns hans och vad som är mitt är också hans. Vår farm var vår enligt kontrakt, därför var den också hans och han kunde göra vad han ville med den. För någon liten tid sedan befunnos tre av de där fruktträden nedhuggna. Våra tre fullvuxna söner kommo helt förskräckta springande för att omtala brottet. Och nu ligga de unga männen i lordens fängelsehåla och lorden säger, att där få de ligga och ruttna tills de bekänna. De ha ingenting att bekänna, ty de äro oskyldiga, alltså få de ligga där tills de dö. Det vet ni nog mycket väl. Tänk er vår belägenhet. En man, en kvinna och två barn skulle inhösta en skörd, som blivit sådd och planterad av en så mycket större arbetsstyrka, ja, även natt och dag skydda den för duvor och rovgiriga djur, som äro heliga och ej få skadas av några sådana som vi. När mylords skörd var nästan färdig att bärgas, var det på samma sätt med vår. När det ringdes i hans klocka och folket samlades att för intet åt honom skörda hans fält, tillät han icke att jag och mina båda flickor fingo räknas som motsvarande våra tre fängslade söner utan endast för två av dem. För den tredje måste vi dagligen erlägga böter. Och under tiden höll vår egen skörd på att bli oduglig av vanvård. För detta pliktfälldes vi både av prästen
