Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
215

blick mindre avlägset, men just då vi hoppades att det skulle röja sin orsak och beskaffenhet, blev det åter dovare och sjönk, tagande sin hemlighet med sig. Vi skyndade utför kullen åt det håll det tycktes utgå från, och den slingrande vägen förde oss så gott som strax in i ett djupt mörker — ett mörker som låg sammanträngt mellan två höga skogsväggar. Vi trevade oss framåt på den sluttande vägen vid pass en halvmil och sorlet blev allt tydligare och tydligare, det kommande ovädret allt mera hotande, då och då avbrutet av en vindpust, ett svagt blixtsken och ett dämpat, avlägset åskdunder. Jag gick först. Jag stötte emot någonting — ett mjukt, tungt föremål, som sakta rörde sig till följd av stöten. I samma ögonblick lyste blixten till och på en fots avstånd ifrån mig såg jag det grinande ansiktet av en man, som hängde ned från en gren. Det vill säga, ansiktet tycktes grina, men det gjorde det inte. Det var en hemsk syn. I detsamma ljöd ett öronbedövande brak av åskan och det var som om bottnen fallit ur himmeln; regnet strömmade ned som en syndaflod. Sak samma, vi måste försöka att skära ned mannen, ty det kunde ju vara liv i honom än; inte sant? Nu följde blixtarna tätt på varandra och än var det middag, än midnatt i skogen. Ena sekunden hängde mannen framför mig i ett intensivt ljus, andra sekunden utplånades han åter av mörkret. Jag sade till kungen, att vi måste skära ned den stackars karlen. Men det gick inte kungen in på.

»Om han själv hängde sig, så var han villig att överlåta sin egendom på sin herre, låt honom därför vara. Om andra hängde honom, hade de kanske rättighet att göra det — låt honom hänga.»

»Men —»

»Kom inte med några men, utan låt oss lämna honom åt sitt öde. Därtill finns ännu ett skäl. När blixten åter kommer — ja, där ser ni.»

Två andra hängde femtio alnar från oss!

»Vädret lämpar sig inte för artighetstjänster mot de döda. De kunna inte tacka för dem. Kom — vartill tjänar det att dröja här?»