TRETTIOANDRA KAPITLET.
Dowleys förödmjukelse.
När foran anlände mot solnedgången på lördagen, hade jag allt besvär i världen för att hindra makarna Marcos att dåna. De voro säkra på att Jones och jag blivit hjälplöst ruinerade och de förebrådde sig att de bidragit till bankrutten. Ser ni, förutom matvarorna till middagen, som kostat en ganska rundlig summa, hade jag köpt en mängd saker, som avsågo familjens framtida trevnad. Jag hade till exempel rekvirerat en ansenlig mängd vete, en delikatess lika sällsynt hos folk av deras klass som vaniljglass i en eremits. Dessutom hade jag köpt ett någorlunda stort furubord, två hela skålpund salt — även det en extravagans i det goda folkets ögon — samt diverse krukgods, stolar, kläder, en liten tunna öl och så vidare. Jag tillsade Marcos att hålla tyst med denna lyx så att jag komme i tillfälle att överraska gästerna och visa mig på styva linan. Vad de nya kläderna beträffar, fröjdade sig det enkla paret som riktiga barn över dem. Hela natten stego de oupphörligt upp och lade sig igen för att se om det inte började dagas, så att de kunde taga dessa kläder på sig och innan det blivit full dager hade de varit klädda minst en timme. Deras förtjusning att icke säga glädjeyra var då så stor och ny och smittsam att åsynen därav till fullo gottgjorde mig för avbrotten i min sömn. Kungen hade som vanligt sovit som en stock. De båda makarna kunde inte tacka honom för sina kläder, det var förbjudet, men de försökte på alla sätt visa honom hur tacksamma de voro. Men det betydde ingenting; inte märkte han någon skillnad.
Det råkade bli en sådan där härlig höstdag, som liknar en mild junidag och är så ljuv, att det är riktigt himmelskt att vistas i fria luften. Framemot tolvtiden kommo gästerna och vi samlades under ett stort träd och blevo snart så meddelsamma, som om vi varit gamla bekanta. Till och med kungens förbehållsamhet gav med sig en smula, ehuru han i början hade litet svårt för att lämpa sig efter benämningen Jones. Jag hade bett honom för-
