Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

230

söka glömma att han icke var en farmare. Men jag hade även ansett det klokast att be honom stanna vid det och inte arbeta ut rollen vidare. Han var nämligen så beskaffad, att han kunde skämma bort en sådan där småsak, om man inte varnade honom. Hans tunga var ju så ferm, hans ande så villig och hans jordbruksunderbyggnad så vacklande.

Dowley var vid briljant humör, snart fick jag honom i tal och så ledde jag honom in på sin egen historia. Med denna till text blev han själv hjälten och då var det roligt att sitta och höra på. »Self made man», ser ni! Sådana kunna tala. De förtjäna att högaktas mera än andra, det är nog sant, men nog äro de själva bland dem som först komma underfund med det. Han beskrev hur han som fader- och moderlös gosse börjat livet utan pengar och utan vänner som hjälpte honom; hur han levat som slavarna hos de snålaste herrar; hur hans dagsarbete räckte mellan sexton och aderton timmar och ej inbragte mera grovt bröd än som kunde livnära honom; hur hans trägna bemödanden till sist ådragit sig en beskedlig smeds uppmärksamhet. Och hur smeden överväldigat honom med sin godhet då han helt oförberett erbjudit sig att ta honom till lärling på nio år, ge honom kost och kläder och lära honom yrket — eller »mysteriet», som Dowley kallade det. Det var hans första uppkomst, hans första stora medgång och man såg att han ännu icke kunde tala om den utan märkbar förundran och förtjusning över att en så ståtlig befordran fallit på en fattig stackares lott. Under lärlings- och gesälltiden fick han inte några nya kläder, men den dag då han avlade sitt mästerprov fick han en spritt ny buldansdräkt, som kom honom att känna sig obeskrivligt rik och fin.

»Ja, nog minns jag den dagen!» utbrast hjulmakaren med hänförelse.

»Jag med!» inföll muraren. »Jag trodde inte först att de kläderna voro dina egna. Det kunde jag verkligen inte tro.»

»Och andra trodde det inte heller!» skrek Dowley med gnistrande ögon. »Jag hade så när mist mitt goda namn — grannarna misstänkte, att jag stulit dem. Det