238
fröjd såg jag mig om på sällskapet, ty jag hade smugit mig på honom så småningom och bundit hans händer och fötter utan att han märkte det alls. »Hur har det gått med de där höga lönerna? Jag tycks ha knackat inkråmet ur dem, eller hur?»
Men om ni tror mig eller ej — han såg bara förvånad ut, ingenting vidare. Han uppfattade inte alls situationen, visste inte alls att han gått i fällan, upptäckte inte att han var i en fälla. Jag blev så rasande att jag kunde ha givit honom ett skott. Med dimmiga ögon och virrig i huvudet framstammade han:
»Det där begriper jag sannerligen inte. Det är bevisat, att våra löner äro dubbelt så höga som era. Vad menar ni då med att ni knackat inkråmet ur dem? Jag vet inte om jag missuppfattat det underliga uttrycket, ty det har sannerligen aldrig förr varit mig beskärt att höra det.»
Jag blev alldeles häpen, dels över hans oförmodade dumhet, dels över att hans kamrater ställde sig på hans sida och tycktes hålla med honom. Min ställning var ganska enkel och ganska lätt att förstå. Kunde jag ytterligare klargöra den? Jag måste väl försöka.
»Hör nu, broder Dowley», sade jag, »förstår ni inte hur det hänger ihop? Era löner äro högre endast till namnet, icke i verkligheten.»
»Har man hört på maken? De äro dubbelt så höga, det har ni erkänt själv.»
»Ja, ja, det förnekar jag visst inte. Men det har intet att skaffa med saken; lönebeloppet i reda mynt, betecknade med meningslösa namn som igenkänningstecken, har ingenting med saken att skaffa. Frågan är hur mycket man kan köpa för sina pengar. Det är knuten. Det är nog sant att en duglig hantverkare hos er förtjänar omkring tre och en halv dollar på året och hos oss endast omkring en dollar och sjuttiofem —»
»Se där — nu erkänner ni det återigen!»
»För tusan, det har jag väl aldrig förnekat! Men vad jag säger är detta. Hos oss får man köpa mer för en halv dollar än hos er för en hel — därför ligger det i
